bubbelochblubb

Jag vill ha ett liv som skulle passa i en TVserie igen. Just nu har jag inte tid för det, snarare det trista som infinner sig innan serien börjar. Innan de slänger in handlingen. Fan, handlingen är ju det jag gillar, oavsett om det går bra eller inte.

Man vet att skolan har börjat när man nästan somnar på tåget hem trots att man slutat tidigt och när man har börjat inse hur mycket arbete som ska göras hemma.

Vad jag har förstått det ska vi skriva två dag-/loggböcker iår (och tro mig, dagböcker är INTE min styrka), en i idrotten och en till projektarbetet. Lurig som jag är har jag bestämt mig för att ha dem i bloggform. Tanken var att det kanske ska bli lite lättare för mig att komma ihåg, eftersom jag ändå skriver blogg ibland vanligtvis, att jag liksom kan passa på. Återstår att se om det är en bra idé eller inte.

Det regnade idag, förresten. Och jag cyklade till tåget i ösregn. Men var snygg större delen av dagen ändå. Stolt (utseendefixerad) flicka. Jag kan inte hjälpa det, jag tycker smink är rent ut sagt SKITKUL, och slänger man på lite nya snygga kläder på det kan inte dagen starta mycket bättre. Men oroa er inte, jag tänker inte göra detta till någon slags modeblogg med nya, likadana "dagens outfit" varje dag, riktigt så hemsk är jag inte. (Or am I?)

För de som var intresserade så kan jag berätta att det är svårt att fixa en hyfsad snedludd om den befintliga är rak och kort. Håret är lite för konservativt. När jag ser närmare på det kanske det är lika bra, känner mig alldeles för rix-fm-poppig. (Det skulle också kunna vara för att det är vad som råkar spelas på radion.) Oavsett vilket längtar jag efter frisörtiden om tre veckor.

I övrigt har skolan startat nu. ÄNTLIGEN sista året! Schemat ser dessutom hyfsat ut, förutom en evighetslång ensam håltimme på fredagar dvs. Någon slags vana ska bli skönt att få in igen i alla fall.

2 ägg

3,5 dl socker

0,5 dl kakao

1 krm salt

1 tsk vaniljsocker

1 dl vetemjöl

100g smör/margarin

lagom mycket marshmallows

Börja med att sätta ugnen på 200 grader och smälta smöret/margarinet. Ställ den ena att värmas (ugnen) och det andra att svalna (smöret) medan du fixar själva smeten.

Som nästan alltid är en bra början att vispa ihop ägget och sockret tills det blir vitt och luftigt. (Är du stor och stark använder du vanlig visp medan du passar på att träna armarna, är du smart kör du elektriskt.) Efter det blandar du i först kakao, salt och vaniljsocker och sist mjölet och det nu flytande matfettet. Notera att det kommer och ska vara en väldigt smetig och flytande smet.

Allra sist hackar du marshmallowsen i bitar (om det inte redan är minibitar) och rör i innan du häller ner allting i vanliga muffinsformar. Glöm inte att lämna kvar så mycket smet i skålen att du får något att slicka upp medan du väntar på att muffinsen ska grädda färdigt! Just den där färdiggräddningen ska ta mellan 10 och 15 minuter beroende på om dina formar (inte former) är små.

ÄT!

Lång dag. Har inte ens varit vaken i tolv timmar än men det känns som närmare tjugo.

På schäslongen (fint ord) i mitt städade rum ser det mindre städat ut. Och golvet råkade också bli smittat. Det är det blivande innehållet i min packning som samlas och ordnas. Tio dagars packning, den borde vara större. Som vanligt känns det som om jag glömt något.

Min morfar är här. Hemma hos mig. I Sverige. Han kommer inte från Sverige. Han kommer inte ens från Europa. Min morfar kommer från Argentina och kan varken svenska eller bra engelska. Det hindrar honom dock inte från att försöka kommunicera och prata på om allt och inget, även med min lillebror, som kan ungefär lika mycket spanska som morfar kan engelska (inte mycket).

Tre veckor ska han vara här. Det är ganska gott om tid. Han kommer hinna prata en hel del på den tiden, misstänker jag. Kanske lite mer om mannen som dog när han tänkte döda sin son (eller hur det nu var) eller om hur min bror kommer att skjuta många fåglar.

Själv kommer jag inte vara här hela den tiden, imorgon blir det packande och dagen efter - Stockholm! En sjukt efterlängtad resa. Visst känns det lite konstigt att åka iväg i fem dagar precis när morfar kommer, men å andra sidan, då kanske jag kan vänja mig lite mer stegvis i alla fall. Eller så blir det bara ännu mer kontrastfyllt, men det är också kul, jag gillar kontraster.

Och denna låten är bra.

Jag totalmisslyckades med shoppingen idag. Ingen present till bror och inga kläder eller skor till mig. Förvånad? I didn't think so. Det enda jag lyckades med var att få ut mina recept. Pillerpillerpiller.

Men lite duktig känner jag mig ändå, och ett nytt plagg har jag. Förutom att se på serier satt jag nämligen igår kväll och klippte i en gammal t-shirt som inte riktigt passade någon. Nu gör den. Mig.

I skrivande stund (papper och penna) sitter jag förresten på en spårvagn förbi mitt första hem för att åka och hämta en jacka hos en kompis. Jackan glömdes där för över två veckor sedan. Jag är så snabb.

För er som inte vet vad detta innebär kommer den otroligt komplicerade förklaringen här: En nördofil är helt enkelt en människa som attraheras av nördar, en "nörd-älskare".

Trots denna diagnos är jag dock själv ingen nörd, även om många försök har påbörjats under de dryga arton år jag nu funnits på planeten Tellus. Bland dessa försök finns bland annat fornordisk och gammalgrekisk mytologi, Harry Potter och vampyrer. Det jag ligger närmast nu är något helt annat. Det jag ligger närmast nu är digitalt och innehåller både misshandel, sex och död (by flies) såväl som inredning, docklek och pluggande. Det är vad många kallar ett dåligt spel men jag kallar genialiskt. Det är The Sims 2.

Jag bygger upp hela samhällen från grunden, jag laddar ner custom content, jag skapar simmar och deras historier och jag bygger och inreder deras hus. Jag kan nästintill alla fusk utantill och jag vet hur man använder dem för ultimat realism och roligast spelupplevelse. Jag väntade med spänning på att varje expansion och prylpaket skulle komma och blev jättebesviken när trean inte nådde upp till mina förväntningar. Jag tycker helt enkelt om the Sims väldigt mycket.

Men nu kommer ju den viktiga frågan - har jag lyckats bli en nörd? Svar nej, jag är inte cool och besatt nog för det, jag tar för många pauser i mitt spelande och jag har inte alla expansioner. Om jag skulle kallas nörd skulle resten av världens nördar skämmas.

I stället får jag  nöja mig med att vilja vara med äkta sådana och få lite extra glitter i ögonen när jag ser någon dra pokémon- eller Harry Potter-skämt, vara besatt av Symphony of Science eller bara dra randomfakta. Jag tror nog jag kan överleva så länge jag omger mig med sådana.

Jag sitter och kollar på ungefär hur mycket min nästa Stockholmsresa skulle kosta mig. Det ser betydligt bättre ut än vad jag trodde, trots att det ändå är mindre än en månad kvar tills jag har tänkt åka. Kanske att jag slipper bli superpank till slut! Men först måste det kollas så att folket jag planerat att leka med faktiskt finns där och har tid, annars blir det en rätt bortkastad resa. Såeh, 14e till 18e juli, vilka är i huvudstaden och i alla fall relativt lediga dessa dagar?

Jag vill ju hålla mitt löfte, ju!

Min föräldrar konspirerar och stänger in sig i tvättstugan för att prata. Jag har en känsla av att min födelsedag kanske börjar närma sig. Känns dock inte likadant som när jag var mindre, inte lika mycket som ett tydligt steg, även om detta borde vara tydligare än alla mina tidigare sjutton födelsedagar. På något sätt känns det mest bara bekräftande. Menmen, på papper är det tydligt och det spelar roll.

Men jag saknar det där pirret i magen. Kom igen nu!

Det slog mig nyss att jag borde skaffa mig en pojkvän med systemkamera. Jag menar, köper man en direkt till mig vore det slöseri, eftersom jag är så dålig på att komma ihåg att använda sådana saker. Om jag skulle ha en pojkvän med systemkamera däremot, så skulle han kanske vara så duktig att komma ihåg att ta med den. Och då skulle jag vara så duktig och stjäla den lite då och då. Ta fina bilder. Jag vill ta fina bilder.

Men jag har ingen pojkvän med systemkamera. Jag har ingen pojkvän alls. Och jag vägrar önska mig en systemkamera till mig själv. Inte förrän jag vet att jag skulle använda den. Så innan dess får jag nöja mig med att stjäla andras bilder och kanske ta några med egen, icke systemiga kamera. Ännu ett bra argument för att skaffa sig pojke.

Dubbelve te eff? Vad tusan gör snö här nu? I no understand. Menjo, det är väl lite av en sådan dag.

Jag lyckades t.ex. misslyckas med det mesta imorse. Nu ska vi se här:

• Jag hade glömt att fixa lunch till expeditionen idag, och vi hade knappt något hemma när jag skulle fixa det imorse.
• Jag hann inte äta frukost, borsta tänderna, leta fram bra jacka, plocka bort efter lunchfixet eller ta på mig strumpor innan jag var tvungen att springa hemifrån.
• Jag glömde min mobil på bussen.
• Jag glömde ta med näsdukar.
• Jag tog fel buss och fick stå och vänta på kapellplatsen i en halvtimme.
• Jag frös.

Egentligen blir väl rubriken lite missledande, eftersom jag ju bara har ett syskon, men han är tillräckligt för att både räcka och bli över, ska ni veta. Fast han är faktiskt ännu mindre än mig, närmare bestämt fyra år mindre. Att detta sedan inte återspeglas i längdförhållandet är en annan sak (bror är en betydlig bit längre än undertecknad). Han har liknande hår och ögonfärg som sin storasyster, huruvida generell estetisk likhet existerar är dock omtvistat.

Personlighetmässigt är det först de senaste åren jag insett hur olika vi faktiskt är. Att ta till debatt t.ex. är inte precis broderns förstaval om åsikter inte stämmer samman. Njeh, då sätter han sig hellre med sin fingerboard i ett hörn och torterar sin motståndare via irritation istället. Om inte heller detta fungerar flyr han fältet, ställer sig på en stor version av fingerbrädan och försvinner i ett antal timmar istället. Faktum är att brodern gör detta oavsett om han har något att fly ifrån eller inte. Det enda mysteriet är hur han lyckas överleva så länge utan mat, eftersom skejting (såklart) prioriteras högra än föda i denne familjemedlems huvud.

Tydligen klarar lillebrorsan sig ändå rätt bra, såpass bra att han tillochmed klarar av att vara social. Detta märker övriga medlemmar i familjen Bergil framför allt på att de i diverse kretsar är kända just som familjemedlemmar till denna människa. Det är alltid lika intressant att bli referarad till som någons syrra från en person man inte ens visste fanns.

Vad har jag mer att säga om min bror? Han är singel och snygg om någon jämnårig och trevlig liten flicka stapplar in på denna blogg och skulle vara intresserad. (Blink, blink.) Cougars som försöker stjäla honom kommer få sina fiskar varma! (Med cougars menar jag människor av både kvinnligt och manligt kön, samt de som är något mittemellan, i alla åldrar över den rätta.)

Och ja! Tydligen är han coolare än jag också.

Idag träffade jag trevligt folk iallafall. Igår också. De flesta av dessa människor har jag inte träffat på alldeles för länge! Inte ens de som faktiskt bor i rätt stad! Så nu är det deras fel att jag är sällskapssjuk, eller åtminstone är det de jag skyller på.

Jag har också insett lite saker idag. Det är bra att inse saker. Bland annat vet jag nu att jag borde utnyttja fler vänner lite mer, eftersom jag så sällan är hemma hos någon, och att jag är väldigt dålig på att ha hemligheter. Det blir inte ens några försök till det längre. Det där sista visste jag iofsig redan, men nu kanske jag också listat ut (eller hittat på) en anledning. Denna är, för de som är intresserade, att jag helt enkelt tycker om att förstå mig på saker och ting. Och det är mycket lättare att förstå saker om man faktiskt pratar med någon om dem. Precis såsom riktiga tjejer gör. Vanligt skvaller är jag dock inte bra på, det får räcka med mina egna icke-existerande hemligheter.

Jag har egentligen inte en favoritplats, snarare väldigt många eller ingen alls. För mig är vad som händer på platsen viktigare än var den faktiskt är. Dessutom är jag en sådan där liten rastlös sak som gillar att fara runt och inte riktigt klarar av att vara kvar på en plats för länge, så på så sätt skulle ju det stället jag inte varit på ännu, det stället jag är påväg till, vara min favoritplats.

Om man ska vara lite mindre abstrakt kan vi tänka lite på vilka krav jag skulle ha på denna ultimata plats. Först och främst är det frihet jag söker. Med frihet associerar jag luft och med luft associerar jag sång. Alltså behöver jag en fri, luftig plats där jag kan sjunga. Av någon anledning så börjar jag alltid tänka på tak när jag funderar såhär, och jag gillar ju tak. Det finns till och med ett speciellt tak i närheten av det huset jag kallar hem som är lite extra fint. Sång- och dansvänligt är det också.

Ändå skulle jag inte kalla det för min favoritplats. Nej, jag vill nog inte ens ha någon. Det går lite emot min natur, jag har mina favoritplatser bland människor och inom mig istället (oj vad klyschigt det låter). Dränkt i musik, känslor, tankar och gärna i gott sällskap blir min favoritplats var som helst. Idag befann den sig en stund vid godisörnan i den lokala affären, där jag stod och smådansade med spotify i öronen.

Flickan är duktig och söker sommarjobb. Men på grund av lat- och uppgivenhet bidde det i Alingås, alltså inte varken Göteborg eller Huvfudstaden, som hoppet låg i tidigare. Det får bli annan gång (när 18årsdagen faktiskt infallit före amälningsdeadline).

Skoltröttheten försvann med vintern och planerna flödar. Hela tre Stockholmsresor är inskissade innan Juli, precis som IRL, Skåneresa med flickor och löfteshållande (fingers crossed). Nuförtiden är det fikafikafika, sporadisk träning, pluggförsök och drama som det välstajlade jaget cirkulerar runt. Nytt och gammalt folk vaknar också till liv och vill vara med. Och jag är mer än villig att släppa in dem.

Psst numero uno: Idag kom en liten bekräftelse på att Millmill är på väg tillbaka från skoltröttheten.

Psst numero deux: Förresten börjar jag betvivla påståendet att människan är det mest intelligenta djuret på planeten Tellus.

Leva livet i en film, vad sägs? Jag vad inte jag skulle säga, jag vet bara att det ofta känns som att det redan är mitt liv. Jodå, det skulle passa bra i ett manus. Kanske inte i Hollywood, men i Storbrittanien i alla fall. Dessutom är de ju bra på vardagliga filmer.

Den stora fördelen? Mitt liv är i alla fall inte händelselöst. (Och jag gillar soundtracket.)

Egentligen har jag insett att inget av detta spelar så stor roll och generellt sett är jag nöjd med mitt utseende. Men jag tänkte ge er en lista som jag gett en kompis tidigare. Börjar nerifrån och arbetar mig uppåt.

• Mina tår, och framför allt naglarna på tårna motsvarande lillfingrarna ser otroligt konstiga ut. Dessutom glömmer jag alltid att klippa tånaglarna.
• Ankfötter. Mina fötter är trekantsformade och bredare är gemene mans. Vilket gör att vissa skor, som peep-toes är svåra att hitta i fungerande modell.
• Vristerna är tjocka, vilket inte precis gör att benen ser snyggare eller längre ut.
• Vaderna är stora och kommer, med mina gener, antagligen bli större.
• Lår/rumpa. Latinogener är underbara gällande kurvor, men det finns absolut dagar då jag tycker de är för stora.
• Ben. Om det är någon som lyckats undgå det så är jag kort och det gäller definitivt också för mina ben.
• Bröst. Jag säger bara - lyllos den tjej som inte är osäker över sina bröst någon gång.
• Flickans fingrar är korta och ser helt enkelt väldigt barnsliga ut (om de inte har långa naglar, men eftersom mina är så svaga går de av hela tiden.)
• Tidigare tyckte jag inte om min långa nacke/hals, men nu har jag vant mig. (Tack Top Model.)
• Min haka gillar att sticka fram för mycket i profil, och ibland vill den leka rumpa.
• De kindkuddar jag får när jag ler för stort tycker inte jag är charmiga i alla fall.
• Näsa. Den sticker ju ut där mitt i ansiktet och vill aldrig ha rätt form eller storlek.
• Nej, jag har inte bra hy. Haft ordentligt med problem med acne sedan början av högstadiet och än är det inte slut.
• Unibrow. Says it all. Plockar jag inte så blir jag mcDonaldsreklam. Trevligt.
• Hög panna. Tar man bild på mig med upsatt hår är det inte svårt att råka få för sig att jag ser näst intill skallig ut. Det är nästan så att man skulle klarat sig med halva höjden.