bubbelochblubb

Klockan är 16.24. Jag sitter på tåget hem och kollar ut genom fönstret. För inte så länge sedan var det svart ute vid den här tiden. Idag kan jag se hur våren börjar närma sig. Det må fortfarande vara grått och kallt, men idag är första dagen på våren. Åtminstone om man följer månadsregeln. Och det gör jag, den känns mest positiv.

Mars. Det är nu glädjen så sakteliga kommer börja sippra sig tillbaka. Folk fyller år. Fadern blir 53 och snart blir ännu en vän röst-, ekonomi- och akoholmyndig. Själv måste jag vänta tre månader till innan lagen tycker att mina åsikter ska räknas. (Fast å andra sidan, jag har alltid sett till så att folk räknar mina åsikter ändå.)

Jag skriver med glitterpenna. Jag tänker på ljuset och allt trevligt folk. Jag blir gladare.

Eftertraktad. Eh, va? Hur gick det till? Jag var konstig och jobbig och definitivt inte attraktiv för inte alls särskilt länge sedan. Nu blir folk förvånade när jag säger att jag aldrig haft någon pojke. Hur fan gick det till? Förutom längre hår och lite annorlunda smink tycker jag mig inte ha förändrats så mycket. Åtminstone inte under det halvåret växlingen skedde. Vad har jag missat? Det måste vara något fundamentalt, för detta är ingen liten förändring. När bytte jag roll från "konstig och jobbig" till "eftertraktad"? Njeh, jag har ingen aning. Dessutom tycker jag inte att jag passar riktigt i någon av rollerna, inte bättre i den ena än den andra. Men man får väl vänja sig. "Eftertraktad", pfft. (Although, om det hjälper mig att få snygga fina pojkar tackar jag inte nej.)

En vårdag för 22 år sedan kom en söt latinoflicka gående i Göteborg. Någonstans vid Redbergsplatsen mötte hon plötsligt en ung man på styltor. Mannen var iklädd hängslebyxor och hade axellångt, blont hår som lockade sig ner från något som började likna en flint mitt på huvudet. Han kom ursprungligen från en liten småstad, där han växt upp med sina fyra systrar och lärarföräldrar. Flickan hade för några år sedan flyttat från storstaden Buenos Aires i Argentina till lilla Sverige. Hon kunde inte mycket svenska och hade nyss lärt sig att dammsuga. Hur omaka de än verkar så gifte de sig (barfota) under sommaren -92 och tio månader efter födde de en liten Millmill.

Det är mer som skiljer mina föräldrar åt än bara deras bakgrund. Det enklaste sättet att se detta på är att kolla i våra bokhyllor. Näst intill hälften av böckerna handlar om psykologi och lika många om naturkunskap och biologi. Mina fäder har nämligen var sin "gud" - Darwin och Freud. Om inte annat märks detta tydligt i de många (ofta intressanta och intelligenta) diskussioner de tenderar att ha om allt och inget. Inte sällan mynnar dessa ut i att modern tycker att fadern tänker för mycket på det biologiska perspektivet och vise versa.

Förutom att vara en stor naturnörd och fågelskådartönt har min pappa också tagit rollen som familjens gris. Han äter nämligen allt (med undantag endast för fiskbullar) och svimmar nästan av att se mat kvar på tallrikar. Lösningen blir alltså att han äter upp all den mat som annars skulle slängts (som kanske BORDE slängts). Det är såklart mycket snällt av honom, men lita aldrig på hans smaklökar, de har antagligen dött hela bunten vid detta laget.

Min mamma däremot är lite (läsa ganska mycket) mer kräsen med mat, men sen är hon ju bra på att laga den också. I övrigt är psykologmodern dessutom väldigt bra på att läsa av människor, inklusive mig, vilket kan bli lite farligt. Som tur är kan jag skylla på arbetsskada om hon börjar gå in på folks mörka förflutna.. eller bara låta bli att avslöja att hon har rätt. Men hon är fin, min mamma. Båda mina föräldrar är. För jag menar, hur skulle de annars klarat av att skapa något så fantastiskt som en Millmill?

Det var en gång en liten flicka som hette Emilia. Flickan bodde i en liten by utanför Kil i Värmland och hade nyss börjat i ettan. Detta var på den tiden då man frågade chans på varandra hela tiden, och man kunde lika gärna vara ihop med fem människor som med ingen.

I den lilla flickans klass gick det också en liten brunhårig pojke som flickan tyckte var väldigt söt. Han hade fräknar och spelande innebandy ute på rasterna. Den lilla flickan tänkte att hon nog gärna skulle vilja vara ihop med denna söta, brunhåriga pojke med fräknar, men hon vågade inte riktigt fråga chans. Istället frågade hon sin granne, som var ett år äldre, om hon kunde fråga chans på pojken åt den lilla flickan. Det kunde hon och pojken sade ja. (Han sade ja till alla som frågade chans, men det spelade ingen roll för den lilla flickan.)

Efter detta var de ihop i tre år, utan att någonsin riktigt prata med varandra. Men flickan tyckte att det var ganska mysigt ändå. En gång fick hon ju nästan till och med pussa honom. I alla fall en gång. Den gången lekte hon hemma hos Jolin. Jolin bodde ganska nära pojken och de bestämde sig för att bjuda över honom. När han väl kom skulle de hjälpas åt att hålla fast pojken så att flickan kunde pussa honom. Det gick inte så bra.

Den lilla flickan bodde i den lilla byn utanför Kil i Värmland i fyra år. På skolavslutningen i trean gjorde hon slut med pojken med det bruna håret och de fina fräknarna, eftersom hon visste att hon skulle flytta långt bort. Då var flickan lite ledsen över det men idag har hon träffat fler fina pojkar och pussats på riktigt. Idag är den lilla flickan inte längre kär i den lilla pojken. Idag är den lilla flickan lite större.

Idag vaknade flickan klockan ett. På eftermiddagen, alltså. Det är ganska så ovanligt, tro det eller ej, jag brukar gå upp runt tio-elva eller åtminstone före klockan tolv. Men inte idag. Idag har jag gått i myskläder hela dagen, sett lite serier och inte gjort så mycket. Snart borde jag väl plugga lite också, historieprov är bra att plugga inför. Speciellt om man har rörig klass och lärare. Men först ska det ätas mat och latas lite till. Sen får ni önska mig lycka till, skoltrötta flickor tenderar att behöva det.

Dagen innehöll mys, tåg, tacos, musik och vacker webbkamera-konversation med helt normala pojkar. I den ordningen.

Lättnad. Matteprovet gick. Jag hoppas det betyder att jag har nått botten och är på väg uppåt igen (precis som alla positiva andragradsfunktioner, hehe), men man vet aldrig.

Idag är det ljust och vårligt. Jag gillar vår. Och ljus.

Imorgon, sedan helg. Lite drygt en vecka, sedan lov. Tre veckor, sedan Stockholm. Trevliga människor och ledighet. Jag gillar trevliga människor och ledighet.

Jag skulle bara klippa till skägget lite.

..och eftersom jag inte har så mycket skägg gick det rätt snabbt

Well, såhär är det:

Jag har ett födelsemärke i ansiktet, på käken, som gillar att odla lite päls.

Det är inte mycket, men tillräckligt för att det ibland ska irritera och vilja klippas.

Så mycket skägg har jag.

Det är ju inte skägg^^

Fast skägg låter tuffare iof.

Eller hur?

Jag tycker vi kör på skägg.

Its a deal!

Jag är trög i skolan. Zombie-trög. Sovmorgon förbättrar situationen lite i alla fall. Åtminstone om sovmorgon innebär att väckarklockan inte ringer förrän klockan 09:00. Bra musik i öronen är också trevligt. Precis som att träffa trevligt folk på tåget och bussen hem.

Milmill har sett film. Med trevlig pojke. Filmen hette Tron. Den var rolig. Cool, till och med. Häftigt va?

Okej, jag erkänner! Jag har blivit lite bloggberoende. Lite. Både av att hålla på själv och att kolla på andras. Men å andra sidan är de andras väldigt väldigt fina, så jag är förlåten. Speciellt som jag är en såndär kool människa som hoppar på trender när de nästan (om inte helt) har tagit slut.

En av de där vackra bloggarna jag följer tillhör min kära fader. Han har dessutom valt att börja skriva i den igen, efter nästan ett år av tråkig tystnad. Så dagens eftermiddag har vi spenderat med att försöka nyskapa den på ny adress (för även om han bloggar om sin gud så är han ändå paddelpendlaren - the one and... kanske only). Han är dock lite djupare än sin dotter. Lite mer sofistikerad och vacker i sitt skrivande. Men sånt gillar vi! Dessutom kommer han närmaste tiden skriva lite om hans Afrika, så nu vet ni vart ni ska smita om ni vill veta mer. Vilket ni vill. Se så, smit iväg nu!

Millmill har precis läst färdigt en bok. A clockwork orange, för att vara exakt. Är det någon som kan engelska (såpass att man kan förstå äver hittepå-engelska) och gillar lite våld eller psykologi eller samhällskritik eller annat sådant tjotablonx tycker jag att den borde läsas. För att citera Alex: It was real horrorshow. Nu blir det strax till att se filmen också, den har man ju hört ska vara bra.

Ehmsåeh.. Jag är hemma. I lilla Ingared. Inte i Afrika. Flyget blev inställt, som vi misstänkte, så vi åker tidigt imorgon istället. Fram i Tanzania kommer vi dock inte förrän natten till den 25e (om vi inte har väldig tur), så vi ska helt enkelt spendera en dag i Etiopien medan vi väntar.

Såhär pigga och glada var vi när vi väntade på landvetter... i fyra timmar.

Med min mest övertydliga rubrik någonsin tänkte jag bara förvarna de som inte redan förvarnats om att jag ska åka till Afrika. Tanzania to be exact. På onsdag ska familjen Cabrejas-Bergil försöka klara sig igenom flygkaoset i Frankfurt och vidare till en vecka bilsafari och en vecka bad på Zanzibar. Heeelt okej.

Jag har tänkt försöka fortsätta blogga lite med hjälp av broderns nya iPod, eftersom jag kommer ha svårt att hålla kontakten på annat sätt. Så för att jag inte ska sakna för mycket och känna mig alldeles för övergiven och ensam på andra sidan ekvatorn tycker jag att ni kan skriva lite pratbubblor. Ni kan t.ex. påminna mig om att berätta för er EXAKT hur många ränder min favoritzebra har eller hur mycket jag skulle vilja vara en schimpans.

Antagligen kommer jag väl inte kunna bli en schimpans, men vi kan ju alltid hoppas på att jag i alla fall kommer tillbaka lite brunare och snyggare och relativt hel istället. Medan ni väntar på den stunden (och saknar mig jättemycket) kan ni ju alltid lyssna på denna låten och låtsas att ni har det precis lika spännande som jag:

Att jag inte lärt mig än. Saker blir aldrig som jag tror och planerar, det vet jag. Ändå fortsätter jag att bli förvånad. Ajabaja, Emilia! Å andra sidan är det ju just vad jag älskar med livet, det går inte att förutse, det är det som gör det så jävla spännande att leva. Att man sedan känner så väldigt många underbara människor och känner sig snygg är inte heller så hemskt. (Till skillnad från Telia.)

Imorgon återupptas en tradition och jag kommer ha det grymt mysigt ändå. Musik och mys och fuldansande förväntas. Lördag blir det fest (det trodde vi inte) och Söndag blir det väl antingen välbehövligt prov eller mer trevligt sällskap. Vi får väl se, man vet aldrig.

Andra advent. Om två veckor har jag julafton. Om en vecka vill jag vara i Stockholm. Jag tror jag måste köpa julklappar och bli fattig snart. Men jag blir nog hellre rik, några idéer hur?

I övrigt har jag idag insett att även en liten Millmill kan vara paranoid ibland (det trodde du inte va, Andreas?) Men I guess that's life. Jag ignorerar ju ändå min paranoia, så liten och naiv som jag är. Och oskyldig. För det är jag alltid, iallafall i andras ögon. Litenochsöhet.

Första advent. Lussebullar. Peppakakor. Ischoklad. Knäck. Yep, vi har redan börjat ordentligt. Fast å andra sidan kommer ju våran julafton infinna sig nästan en vecka före alla andras, så det jämnar ut sig. Yuletide is coming (precis som vinterdeppighet och skoltrötthet, men jag kämpar på).