bubbelochblubb

Imorgon åker Millmill till Stockholm för att göra vad hon gör på bilden. Fast nu är det vinter och kallt och snö. Det kommer bli kul i alla fall. Tacos och bowling och konstigheter. Och Millmill har snygga nya kläder. Nu ska hon försöka packa. Hejdå!

Millmills hals frisknar till. Såklart börjar hon sjunga redan innan hon kan, bl.a. till underbart barnslig musik med nostalgiska och absurda videos.

(Dessutom känner hon sig söt idag.)

Eftertraktad. Eh, va? Hur gick det till? Jag var konstig och jobbig och definitivt inte attraktiv för inte alls särskilt länge sedan. Nu blir folk förvånade när jag säger att jag aldrig haft någon pojke. Hur fan gick det till? Förutom längre hår och lite annorlunda smink tycker jag mig inte ha förändrats så mycket. Åtminstone inte under det halvåret växlingen skedde. Vad har jag missat? Det måste vara något fundamentalt, för detta är ingen liten förändring. När bytte jag roll från "konstig och jobbig" till "eftertraktad"? Njeh, jag har ingen aning. Dessutom tycker jag inte att jag passar riktigt i någon av rollerna, inte bättre i den ena än den andra. Men man får väl vänja sig. "Eftertraktad", pfft. (Although, om det hjälper mig att få snygga fina pojkar tackar jag inte nej.)

Sjuk Millmill nördar gamla avsnitt av Glee. Me like. (Kanske inte sjuk-delen, men Glee i alla fall.)

Folk sätter stämpeln "kärlek" på en känsla olika snabbt, för mig tar det lite längre tid. Kärlek är hormoner. Kärlek är en känsla.

Kärlek är att bli glad av blotta tanken på någons leende.

Kärlek är att ignorera omvärlden till förmån för en person.

Kärlek är när alla låtar på radion tycks handla om denne.

Kärlek är att spruta på lite parfym för någons skull.

Kärlek är att slösa massa tid på resande för bara en liten stund med människan.

Kärlek är att se det vackra under ytan i en person.

Kärlek är att tänka liiite för långt in i framtiden.

Kärlek är att övertolka.

Kärlek är rädsla att förlora någon.

Kärlek är att le extra stort när man ser att smset är från denne.

Kärlek är att bli besviken när det inte är det.

Kärlek är att känna sig nervös och trygg på samma gång.

Kärlek är att inte bli uttråkad av att göra inget, bara man är med denne.

Kärlek är att ta kritik mot den andre lite för personligt.

Kärlek är när hjärtat dunkar så hårt att det nästan gör ont då läpparna möts.

Kärlek är att vilja kunna stoppa ner någon i fickan och ta dem med sig överallt.

Att vara kär är inte att älska, men det kan vara fan så kraftfullt ändå.

En vårdag för 22 år sedan kom en söt latinoflicka gående i Göteborg. Någonstans vid Redbergsplatsen mötte hon plötsligt en ung man på styltor. Mannen var iklädd hängslebyxor och hade axellångt, blont hår som lockade sig ner från något som började likna en flint mitt på huvudet. Han kom ursprungligen från en liten småstad, där han växt upp med sina fyra systrar och lärarföräldrar. Flickan hade för några år sedan flyttat från storstaden Buenos Aires i Argentina till lilla Sverige. Hon kunde inte mycket svenska och hade nyss lärt sig att dammsuga. Hur omaka de än verkar så gifte de sig (barfota) under sommaren -92 och tio månader efter födde de en liten Millmill.

Det är mer som skiljer mina föräldrar åt än bara deras bakgrund. Det enklaste sättet att se detta på är att kolla i våra bokhyllor. Näst intill hälften av böckerna handlar om psykologi och lika många om naturkunskap och biologi. Mina fäder har nämligen var sin "gud" - Darwin och Freud. Om inte annat märks detta tydligt i de många (ofta intressanta och intelligenta) diskussioner de tenderar att ha om allt och inget. Inte sällan mynnar dessa ut i att modern tycker att fadern tänker för mycket på det biologiska perspektivet och vise versa.

Förutom att vara en stor naturnörd och fågelskådartönt har min pappa också tagit rollen som familjens gris. Han äter nämligen allt (med undantag endast för fiskbullar) och svimmar nästan av att se mat kvar på tallrikar. Lösningen blir alltså att han äter upp all den mat som annars skulle slängts (som kanske BORDE slängts). Det är såklart mycket snällt av honom, men lita aldrig på hans smaklökar, de har antagligen dött hela bunten vid detta laget.

Min mamma däremot är lite (läsa ganska mycket) mer kräsen med mat, men sen är hon ju bra på att laga den också. I övrigt är psykologmodern dessutom väldigt bra på att läsa av människor, inklusive mig, vilket kan bli lite farligt. Som tur är kan jag skylla på arbetsskada om hon börjar gå in på folks mörka förflutna.. eller bara låta bli att avslöja att hon har rätt. Men hon är fin, min mamma. Båda mina föräldrar är. För jag menar, hur skulle de annars klarat av att skapa något så fantastiskt som en Millmill?

Idag har jag vaknat, funderat på att fixa gröt eller pannkakor med bestämt mig för mackor framför TVn, lekt lite meddatorn, ätit lunch och diskuterat Egypten, lekt lite med datorn, gått på promenad med musik i öronen, lekt lite med datorn, sminkat mig jättesnygg, åkt in till Göteborg för att se spelning, ätit på mcDonalds och sjungit "oh my GOD", åkt hem och ska nu se på kärlek och andra droger. Oh oh oh oh oh oh oh my god!

(Dessutom har jag fått massor med bloggesökare utan att göra reklam.. mystiskt.)

Det var en gång en liten flicka som hette Emilia. Flickan bodde i en liten by utanför Kil i Värmland och hade nyss börjat i ettan. Detta var på den tiden då man frågade chans på varandra hela tiden, och man kunde lika gärna vara ihop med fem människor som med ingen.

I den lilla flickans klass gick det också en liten brunhårig pojke som flickan tyckte var väldigt söt. Han hade fräknar och spelande innebandy ute på rasterna. Den lilla flickan tänkte att hon nog gärna skulle vilja vara ihop med denna söta, brunhåriga pojke med fräknar, men hon vågade inte riktigt fråga chans. Istället frågade hon sin granne, som var ett år äldre, om hon kunde fråga chans på pojken åt den lilla flickan. Det kunde hon och pojken sade ja. (Han sade ja till alla som frågade chans, men det spelade ingen roll för den lilla flickan.)

Efter detta var de ihop i tre år, utan att någonsin riktigt prata med varandra. Men flickan tyckte att det var ganska mysigt ändå. En gång fick hon ju nästan till och med pussa honom. I alla fall en gång. Den gången lekte hon hemma hos Jolin. Jolin bodde ganska nära pojken och de bestämde sig för att bjuda över honom. När han väl kom skulle de hjälpas åt att hålla fast pojken så att flickan kunde pussa honom. Det gick inte så bra.

Den lilla flickan bodde i den lilla byn utanför Kil i Värmland i fyra år. På skolavslutningen i trean gjorde hon slut med pojken med det bruna håret och de fina fräknarna, eftersom hon visste att hon skulle flytta långt bort. Då var flickan lite ledsen över det men idag har hon träffat fler fina pojkar och pussats på riktigt. Idag är den lilla flickan inte längre kär i den lilla pojken. Idag är den lilla flickan lite större.

(psst, vissa av bilderna innehåller extra små inspirationer om man klickar på dem)

Jag hittade en underbart vacker bild häromdagen. En bild som får mig att längta. Till varmare tider, familj, ledig vardag, liv och förfluten tid. Ge mig Abbekås och ta mina problem i stället.

Idag vaknade flickan klockan ett. På eftermiddagen, alltså. Det är ganska så ovanligt, tro det eller ej, jag brukar gå upp runt tio-elva eller åtminstone före klockan tolv. Men inte idag. Idag har jag gått i myskläder hela dagen, sett lite serier och inte gjort så mycket. Snart borde jag väl plugga lite också, historieprov är bra att plugga inför. Speciellt om man har rörig klass och lärare. Men först ska det ätas mat och latas lite till. Sen får ni önska mig lycka till, skoltrötta flickor tenderar att behöva det.

Dagen innehöll mys, tåg, tacos, musik och vacker webbkamera-konversation med helt normala pojkar. I den ordningen.

Lättnad. Matteprovet gick. Jag hoppas det betyder att jag har nått botten och är på väg uppåt igen (precis som alla positiva andragradsfunktioner, hehe), men man vet aldrig.

Idag är det ljust och vårligt. Jag gillar vår. Och ljus.

Imorgon, sedan helg. Lite drygt en vecka, sedan lov. Tre veckor, sedan Stockholm. Trevliga människor och ledighet. Jag gillar trevliga människor och ledighet.

Idag är jag inte riktigt hemma i mitt egna huvud alltid. Jag har väl egentligen mycket att tänka på men inget vill låta sig läsas av i min hjärna. Allt blir för suddigt. Som när man sätter på sig någon annans glasögon. Det är nog lite så allt känns också, som att jag får se livet genom någon annans ögon. Jag har inte varit med om detta innan. Allt är nytt och ovant och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Blir tafatt. Men det är lugnt, jag kommer att lära mig, allt tar bara längre tid än vanligt. I sinom tid. Ha bara tålamod. Slappna av. Snart.

"Tänk om alliansen lyssnade på hiphop"

Utslagen klockan halv nio. Varför? Jag vet inte, men jag är trött.

Ibland gillar jag inte att vara kvinna. Som när själva kvinnligheten hindrar mig från att åka ut och snorkla. När den ger mig ont i magen och illamående och väljer att tajma sig lagom till att det inte finns någon toalett i närheten. Och om det saknas toa i dessa fall så skiter man faktiskt lite i att man sitter på en fin strand med sol och snygga killar som fixar söt dricka ur färska kokosnötter. (Allt som saknas är lite viftande av palmblad). Egentligen vill jag bara ha en toalett.

Vi hade JÄVLIGT mycket tur när det gällde själva safarin. Inte nog med att vi såg alla de djur vi hoppades på, vi såg också flera jakter och spända situationer med karnivorer av olika slag. Det var rätt så häftigt. Och de kom rätt så nära. ("Rätt så" är en så kallad underdrift.) Vet ni vad det bästa är? Vi filmade allt! Men det får ni se någon annan gång. Moahaha.

<div><em>Nu har flickan faktiskt tillgång till alla bilder. Men såklart har hon inte hunnit/orkat fixa med dem än, så de får komma senare.</em></div>

<div><strong><br /></strong></div>

<div><strong>Bildbomb nr. 7 - Millmill i Afrika</strong></div>

<div>Förutom min familj och alla djur så var även jag i Tanzania. Jag vet att det kan vara svårt att tro, men det finns bildbevis. Nedan följer en liten del av bevisen i urval.</div>