bubbelochblubb

Min nya favoritmusikvideo/kortfilm. Som någon sade bland kommentarerna "makes you want to be a child again".

Det var 2010. Det var början av januari. Det var andra gången någonsin jag träffade pojken i verkligheten. Det var efter en lång konversation på internet som blivit för stor för att man skulle hålla koll på alla ämnen längre.

Det var hemma hos honom. Vi spelade tv-spel, någon sådan där one-on-one-slagsmåls-grej (jag har verkligen inte bra koll på sådana spel) och jag förlorade ganska så brutalt. Det var väl i och för sig inte speciellt förvånande med tanke på att jag aldrig spelat spelet innan och han definitivt hade gjort det. Som den gentleman pojken är fick jag dock efter ett tag handikapp, ett väldigt stort sådant. Och plötsligt vände det hela (eller åtminstone nästan, men att jag var så dålig låtsas vi inte om).

Jag började vinna, i alla fall majoriteten av gångerna och när jag var lite smått elak mot pojken jag spelade mot. Det blev ett antal knuffar innan det hela urartade till att bli brottning inte bara på tv-skärmen. Vad jag inte tänkte på då var att människan jag försökte vinna över faktiskt hade gått i brottning själv, så om ni inte redan kunde gissa det så gick det inte så bra för mig. Trots att jag ändå tycker mig vara rätt bra på att slingra mig tog det inte lång tid innan jag var fast.

Jag kunde inte röra mig. Inte så säker på att jag ville röra mig, men ändå. Vi spelade inte längre, kontrollerna låg bortbrottade i något hörn. Jag satt fast med hans ansikte precis ovanför mitt. Hur länge vi var så vet jag inte, det kan vara nästan allt mellan tio sekunder och tio minuter (även om det senare inte är lika troligt). Till slut hände det i alla fall. Det jag redan visste skulle komma men ändå inte riktigt förväntade mig. Kyssen.

För att vara ärlig trodde jag faktiskt inte på det till en början. Det var inte precis något jag hade planerat när jag gick upp ur sängen på morgonen. Men det var sant ändå.

Jag blev en gång tillfrågad att beskriva min första kyss med ett enda ord. Det ordet blev 'Woh'.

Jag är ganska så väldigt trött. Har dygnat alternativt dygnar, beroende på hur man räknar. Första gången i sommar och kanske till och med iår. Men jag har ju sommarlov, och när passar det annars bättre med sådant?

Förutom denna köpte jag en liten halvgenomsynlig skjorta (så jag slipper stjäla föräldrarnas) för 50 spänn och lite present till brodern som fyller fjoderton imorgon. För man höra ett grattis? Men tröjan på bilden får ändå dagens lilla hjärta, bror har ju inte födelsedag förrän om sex och en halv timme.

Det är sådant som ska firas med bubbeldricka, bebisbilder och vänner. Så här får ni ett av det av mig i alla fall, det andra får ni fixa själva.

Så vad tycks, är jag lik mig?

Jag tänkte börja från början, före Skåneresan. Veckan började ju i fredags, då folk började komma från olika delar av Svea Rike inför ett sånt där IRL jag hade varit med att anordna. Själva IRLet var inte förrän lördagen, men innan var man ju tvungna att utnyttja den tidiga folksamlingen med en liten grillkväll. Det slutade med ca fyra timmars sömn innan det var dags att gå upp igen.

Lördagens IRL på Liseberg var jobbigt regnigt och grått, men tack vare allas grymhet (framför allt de som var med och ansvarade för IRLet) bidde det inte helt fel ändå. Det blev faktiskt ganska så rätt. Dessutom han jag se till att minska åkbandskostnadsslöset till bara 50 kronor innan det smets vidare till en galet mysig efterfest. SPELA SHORELINE!! Det blev inte mer än fyra timmars sömn den natten heller.

Dagen efter lämnade jag av en översovare på sitt tåg innan jag tog mig ut till Mölndal för pizza, soffalatande i hög, piggelin och slutligen en roadtrip upp till Stockholm via Trosa. (Vi hade till och med med oss en trosa till Trosa. Den togs det kort på och orsakade en halvtimmes MER-hostande för min del. It was funni.)

Nästa morgon hade min samhällsklass också lyckats ta sig upp till huvudstaden för en så kallad klassresa. Vi var bl.a. och kollade på en väldigt o-Bibbig Bibbi i riksdagen och en verbalt brutal guide i slottet. Jag fick också en hel del ledig tid till umgänge med både jobbande och icke-jobbande stockholmare och tillochmed en Chalmerit.

En kort skoldag hemma innan man for vidare med flickorna ovan till Skåne och ett hus vid havet. Lata, avslappande dagar. Restaurang. Kakpanik. Så ska en semester vara. Men som sagt, än är inte lovet här på riktigt, en vecka kvar. Då ni! Fika, fika, fika, filmkväll, filmkväll, filmkväll, socialt, socialt, socialt, sommar, sommar, sommar. LOV.

Jag vill vara kär. Det skulle dessutom passa väldigt bra med hur världen (Svea Rike) ser ut just nu. Barbent. Yep, så ser det ut, om någon på något sätt lyckats låsa sig inne så rejält att de har missat det. Barbent och varmt och jackfritt. Kärlek skulle passa väldigt lagom in här.

Men sånt vet vi redan att jag är för kräsen för. Och även om jag ibland funderar på att sluta vara kräsen så kommer jag strax på mig igen och vägrar. Vadtusan, krävs det mycket för mig att bli kär så gör det det, jag ska inte låtsas något annat. Menneh ... jag skulle gärna vara kär, som sagt. Det är mysigt. Så hittar ni någon för mig att vara kär i, säg till (blink, blink).

---

Lovet var väldigt massor med trevligt, förresten. Fest och sällskap och vårchillande och frihet. Sedan sommarsmakande och trädgårdsjammande och påsklekande. Det är veckor som dessa som jag älskar mitt liv. Och snartsnartsnart är jag laglig. T minus femtioen dagar. Pepp! Peppeppeppeppeppepp!

Jag sitter på ett café. Inte vilket café som helst, utan ett nyhittat, extremt mysigt café med ett stort gäng underliga människor i. Underliga på det sättet jag gillar. De snackar kod, icketräning m.m. Jag vet inte varifrån de kommer, men jag vill veta. Jag får väl helt enkelt ta och våga fråga.

...

Jag var precis inne på toaletten. HEAVEN! Graffitti och klotter och vackra och fula skriverier över hela väggarna. KÄÄÄR!

...

De var trevliga människor, de där underliga. Varje november skriver de var sin bok på 50 000 ord, eller åtminstone försöker. Just de fyra jag bubblade lite med var IT-filurer. Som gillade fulkod och exel.

Hela skrivargruppen samlas tydligen nästan varje onsdag på samma café, så man kanske smyger sig på dem igen.

...

Idag var en bra dag i alla fall. Började med sovmorgon och peppusik, bara precis nuddade skolan för att sedan gå vidare via dötid och trevligt folk på café till myndighetsfirande av vän. Själva firandet innehöll tjejmiddag på restaurang, livemusik som frambringade väldig dansglädje samt en chokladsten- och moussetårta som krävde aggressivitet för att vinnas över.

Många skratt. Mycket leenden. Lång dag. Levande dag. Bra dag.

Tarantino och samtal till efter klockan fem på morgonen är inte helt fel. Speciellt inte efter en dag full av bowling och trevligt folk efter en mycket mysig tacokväll. Jag har sagt det förut: Jag gillar de här människorna. Jag gillar att slippa vardagen. Jag gillar konstigheter och frihetskänsla. Jag gillar fuldans och trängsel kring pizzeriabord och att springa runt mellan folk för att alla är så trevliga och man vill vara överallt på samma gång. Jag gillar ärliga kramar och dåliga skämt. Jag gillar kaos.

Jag kommer sakna allt detta. Och jag längtar INTE tillbaka till min vardag.

---

Nu har våren och ljuset börjat komma i alla fall. Och med den gladpopen som fastnar i huvudet.

Jag hittade en underbart vacker bild häromdagen. En bild som får mig att längta. Till varmare tider, familj, ledig vardag, liv och förfluten tid. Ge mig Abbekås och ta mina problem i stället.

Fått min första kyss.

Blivit feminin(are).

Gråtit utan egentlig anledning.

Fått massor av godis.

Ätit massor av godis.

Åkt ensam till Spanien i en månad.

Sovit över hos en människa jag aldrig träffat tidigare.

Hatat västtrafik.

Känt mig vacker.

Fått komplimanger.

Känt mig ful.

Fått nya vänner för livet.

Saknat.

Varit på bio.

Åkt till Stockholm.

Träffat en människa hemifrån i Stockholm.

Fikat med mysigt folk.

Varit på fest.

Hittat ny musik.

Varit på festival.

Sett min stora idol live.

Skrattat så att jag gråtit.

Varit arg.

Skällt ut min familj.

Haft picknick.

Dygnat.

Ätit sockervadd.

Blivit blöt.

Åkt bergochdalbana.

Tyckt synd om mig själv.

Blivit besviken på Sverige.

Gjort ett försök att engagera mig inom politik.

Sjungit.

Blivit rörd.

Sett på gamla disneyklassiker.

Diskuterat/debatterat.

Fått en handfull makt på ett internet-community.

Träffat släkt.

Sett någon jag känner på TV.

Drömt.

Sovit för lite.

Sovit för mycket.

Spelat dataspel.

Följt en TV-serie.

Fryst.

Hjälpt vänner.

Hjälpt främlingar.

Tagit egobilder.

Lärt mig lite photoshop.

Pluggat till alldeles för sent på natten.

Varit skoltrött.

Skjutit fram något.

Fått skjuts av en främling.

Blivit flirtad med.

Flirtat.

Kramats.

Varit förälskad.

Känt mig lycklig. På riktigt.

..med mera.

Det är trevligt att vara glad. Att vara så glad att man i ett grått och regnigt Göteborg bara märker hur vackert de färger som faktiskt finns lyser.

Om ni inte listat ut det så var idag (eller tja, igår, eftersom jag skriver detta efter midnatt) en bra och glad dag. Sovmorgon. Kort skoldag. Hem med musik i öronen och senare dansande, pratande och lite idol-tittande med en mycket mysig Maja.

Det är svårt att inte vara glad med eller längta tillbaka till dessa människor, speciellt med tanke på detdär fenomenet som gör att man saknar folk mer ju längre tid man får spendera med dem. Och fem dagar är ganska mycket. DANGER!

För en vecka sedan var Millmill i Stockholm. Hennes resa dit bestod av:

Massor med trevligt folk och mysiga kvällar.

Pengaspenderande på gott, bland annat en kopp te för trettio svenska kronor.

Viktiga möten och smarthetslek.

Kramigt folk.

Och såklart en kattMickis och trevligt flummande med denna! (Upptäckte i fasa att jag saknar blid på denna flickan från sthlmshelgen så det fick bli en med en liten mill med räls och en liten kattMickis med födelsemärke. Vi är vackra.)

Ni är vackra.

That's right, jag såg en av de vackraste människorna på denna jord live. Att hon sedan sjunger som ingen annan är bara en bonus.

Jag vet att inte alla håller med mig om att Alecia Beth Moore a.k.a. p!nk är så vacker som jag tycker att hon är, och ser man bara till utseende så är hon väl inte det. Men jag ser så mycket mer. Jag ser integritet, självsäkerhet, jävlaranama och mod. Mod att utelämna sig så i sina texter och mod att stå framför så många andra och sjunga dessa texter. Alecia Beth Moore är för mig vacker för att hon är så mycket som jag vill bli. Som jag försöker och ska bli.

Jag grät inte denna gången. Inte som i Globen. Men visst var det nära.

Jag hade fått med mig en pojke som heter Filip (Rippe på hamsterpaj) och vi lyckades stå nästan längst fram. Den enda människan framför var en tjej vars axel var vid min haka och med afro (som ni ana på den översta bilden). Det visdae sig att hon var dotter till en av p!nks körsångerskor och att hon hade varit med på varje konsert hela turnén. Avundsjuk? Nejdå, inte jag, aldrig!

Konserten i sig var bra. Kändes nästan lite som en festival med tanke på antalet förband. Flickan körde sin grej och hennes hesa röst fick mig som vanligt full av beundran och fascination. Valet av låtar däremot tyckte jag inte var det bästa, då var det faktiskt bättre i Globen, hon hade lite för många nya och okända låtar (för oinvigda) och lite för få gamla hits.  Hon var nära, dock, nästan så nära att jag kunde röra henne. Oh herregud om jag hade fått röra henne. Då vet jag inte vad jag hade gjort. Säkert plastat in min hand för resten av livet och vägrat tvätta den. Om ni inte har listat ut det tycker jag väldigt mycket om p!nk, oavsett vad andra tycker.

Jag kom hem klockan ett på kvällen. För att packa. Somnade väl runt tvåtiden. Dagen efter skulle jag upp klockan sex. Fyra timmars sömn, underbart! Men så otroligt värt det!