Radar
"Du kanske får såndär konstig rostig-skruv-cancer."
- Millmills lillebror, 14 år.
Science and faith
Jag hittade en fin bild. Eller om det nu räknas som en fin text. Eller bara en kombination.
With every heartbeat
Ur anteckningsboken
Jag sitter i en liten boll vid radion och vet inte vad jag ska göra. Darrar. Vill ha en kram. Det är min reaktion på vad jag precis hört.
Det är ju sjukt, hela grejen. Att någon kan ha så starka ogrundade åsikter från början är en sak i sig. Men att sedan göra något sådant här och dessutom nästan uteslutet mot ungdomar. Det är det fegaste jag kan dra min till minnes att jag hört talas om under min livstid. Det enda som kunde gjort det ännu fegare var om barnen hade varit ännu yngre.
Om inget annat så skulle jag ändå önska att detta ökar folk medvetande lite. Att kanske några unga pojkar och flickor som gått med i högerextrema grupper inser konsekvenserna av vad de gett sig in i och drar sig ur illa kvickt. Och kanske att människor börjar inse att terrordåd inte är något exklusivt islamistiskt. Och att långt ifrån alla har ett religiöst motiv.
Men sanningen att säga får det nog förbli önsketänkande, tyvärr har människor för svårt för att ändra sig.
De dimmiga dagarna
Ur anteckningsboken
Jag känner mig väldigt Göteborgspatriotisk. Trots det faktum att jag varit hemifrån hela veckan är det nog ändå kära gamla GBGs egna Hellström som spelats i lurarna. Inte så mycket för att jag längtar hem, utan nästan mest för själva låtarna. De passar otroligt bra där mitt huvud är just nu. Och så får de mig att le ännu lite extra.
Let it fall
I vissa fall är man en idiot oavsett hur man gör.
Try too hard
Tidsinställt inlägg från arkivet
Alla ni jävla föräldrar som inte fattar hur man stöttar sina barn - var goda och skit på er.
Det var efter en god och trevlig middag som vi kom in på att jag sjunger och tydligen kan sjunga bra. Fantastiskt - sjung en sång! Jag sjunger och de säger att det är jättebra. Nu måste ju såklart alla de små barnen sjunga också! Kom igen nu! Är ni för fega? De vuxna vill höra!
Bara den minsta vågar. Hon sjunger flera små låtar, allihopa lika glatt som hon bör. Hela grejen med sång är att man ska sjunga för att man gillar det, för att man tycker det är kul. För att man blir glad. Precis så sjunger flickan. Men vad blir kommentarerna?
"Du måste se publiken i ögonen!"
"Sjung högre!"
"Sjung som hon!" (VAD FAN?)
Sedan kommer frågan:
"Vem tycker du sjunger bäst? Du eller Emilia?"
Den lilla flickan pekar på sig själv, med all rätt. (Jag håller med henne. Hon sjöng för att hon ville och för att bli glad av det, jag sjöng endast för att de bad mig.) Alla skrattar.
"Jag älskar dig, men Emilia sjunger bättre."
Skrattar. Inte en enda komplimang fick hon, bara veta att andra sjunger bättre och vad hon gjorde fel. Fan vad arg jag blir! För en gång var jag den där flickan.
Föräldrar, ni får fan i mig ta och lära er hur man stöttar sina barn! Ni behöver inte säga att barnet är fantastiskt och bäst i världen. Faktum är att ni nog gör bäst i att inte göra det, ge barnet en sann bild av verkligheten. Men stötta dem för i helvete! De sjunger fint, de sjunger med glädje, de är modiga som vågar stå framför folk och sjunga, oavsett om de vågar se sin publik i ögonen eller inte. Det är jävligt läskigt, även om man kan. Och inte kommer det bli mindre läskigt om man får höra att man gör fel och att andra är bättre.
Skärp er, föräldrar! Gör ert jobb och stötta era barn på riktigt!
Alla ni jävla föräldrar som inte fattar hur man stöttar sina barn - var goda och skit på er.
Det var efter en god och trevlig middag som vi kom in på att jag sjunger och tydligen kan sjunga bra. Fantastiskt - sjung en sång! Jag sjunger och de säger att det är jättebra. Nu måste ju såklart alla de små barnen sjunga också! Kom igen nu! Är ni för fega? De vuxna vill höra!
Bara den minsta vågar. Hon sjunger flera små låtar, allihopa lika glatt som hon bör. Hela grejen med sång är att man ska sjunga för att man gillar det, för att man tycker det är kul. För att man blir glad. Precis så sjunger flickan. Men vad blir kommentarerna?
"Du måste se publiken i ögonen!"
"Sjung högre!"
"Sjung som hon!" (VAD FAN?)
Sedan kommer frågan:
"Vem tycker du sjunger bäst? Du eller Emilia?"
Den lilla flickan pekar på sig själv, med all rätt. (Jag håller med henne. Hon sjöng för att hon ville och för att bli glad av det, jag sjöng endast för att de bad mig.) Alla skrattar.
"Jag älskar dig, men Emilia sjunger bättre."
Skrattar. Inte en enda komplimang fick hon, bara veta att andra sjunger bättre och vad hon gjorde fel. Fan vad arg jag blir! För en gång var jag den där flickan.
Föräldrar, ni får fan i mig ta och lära er hur man stöttar sina barn! Ni behöver inte säga att barnet är fantastiskt och bäst i världen. Faktum är att ni nog gör bäst i att inte göra det, ge barnet en sann bild av verkligheten. Men stötta dem för i helvete! De sjunger fint, de sjunger med glädje, de är modiga som vågar stå framför folk och sjunga, oavsett om de vågar se sin publik i ögonen eller inte. Det är jävligt läskigt, även om man kan. Och inte kommer det bli mindre läskigt om man får höra att man gör fel och att andra är bättre.
Skärp er, föräldrar! Gör ert jobb och stötta era barn på riktigt!
Breaking it up
Så sitter man på en liten soffa i en liten stuga i Skåne och skriver blogginlägg på en iPhone.
Wow, vilken vecka det har varit! Sjukt intensiv och sjukt kul. Förutom massor med trevligt folk och fester fylldes den med gott om oväntade saker såväl som väntade (men inte mindre roliga) facerapes. Man ska inte tro allt man läser på internet, but I do admit I was wrong.
Oops!...I did it again
Tidsinställt inlägg
Så kommer nästa punkt på blogglistan, faktiskt en av de som jag lade till själv. Fast jag tror ändå jag håller mig till en stor grej istället för flera små, för jag har ju så bra musiksmak!
MINA GUILTY PLEASURES
För en liten kort sammanfattning - jag absolut ÄLSKAR musiken och stilen kring slutet av nittiotalet. Pojkband, Britney Spears (innan hon tyckte det var en bra idé att verka galen), magtröjor, mörka rötter och ljusa toppar, neonfärger, coola danser, rastaflätor, you name it! Det var så fult och det var så underbart. Jag är definitivt född i ett av de roligaste decennierna, popkulturmässigt.
Jag hjärta nittiotalet.
Kiss
Tidsinställt inlägg
Jag började vinna, i alla fall majoriteten av gångerna och när jag var lite smått elak mot pojken jag spelade mot. Det blev ett antal knuffar innan det hela urartade till att bli brottning inte bara på tv-skärmen. Vad jag inte tänkte på då var att människan jag försökte vinna över faktiskt hade gått i brottning själv, så om ni inte redan kunde gissa det så gick det inte så bra för mig. Trots att jag ändå tycker mig vara rätt bra på att slingra mig tog det inte lång tid innan jag var fast.
Jag kunde inte röra mig. Inte så säker på att jag ville röra mig, men ändå. Vi spelade inte längre, kontrollerna låg bortbrottade i något hörn. Jag satt fast med hans ansikte precis ovanför mitt. Hur länge vi var så vet jag inte, det kan vara nästan allt mellan tio sekunder och tio minuter (även om det senare inte är lika troligt). Till slut hände det i alla fall. Det jag redan visste skulle komma men ändå inte riktigt förväntade mig. Kyssen.
För att vara ärlig trodde jag faktiskt inte på det till en början. Det var inte precis något jag hade planerat när jag gick upp ur sängen på morgonen. Men det var sant ändå.
Jag blev en gång tillfrågad att beskriva min första kyss med ett enda ord. Det ordet blev 'Woh'.
En av de punkter på den där blogglistan (kommer ni ihåg?) som fångade min uppmärksamhet mest var en punkt som jag ändå på något sätt inte riktigt velat skriva om förrän nu. Detta trots att den fått kommentaren "Lät exakt som någonting ur en film". (Det, min käre förstekyssare, kan du ta som en komplimang.)
MIN FÖRSTA KYSS
Det var 2010. Det var början av januari. Det var andra gången någonsin jag träffade pojken i verkligheten. Det var efter en lång konversation på internet som blivit för stor för att man skulle hålla koll på alla ämnen längre.
Det var hemma hos honom. Vi spelade tv-spel, någon sådan där one-on-one-slagsmåls-grej (jag har verkligen inte bra koll på sådana spel) och jag förlorade ganska så brutalt. Det var väl i och för sig inte speciellt förvånande med tanke på att jag aldrig spelat spelet innan och han definitivt hade gjort det. Som den gentleman pojken är fick jag dock efter ett tag handikapp, ett väldigt stort sådant. Och plötsligt vände det hela (eller åtminstone nästan, men att jag var så dålig låtsas vi inte om).
Jag började vinna, i alla fall majoriteten av gångerna och när jag var lite smått elak mot pojken jag spelade mot. Det blev ett antal knuffar innan det hela urartade till att bli brottning inte bara på tv-skärmen. Vad jag inte tänkte på då var att människan jag försökte vinna över faktiskt hade gått i brottning själv, så om ni inte redan kunde gissa det så gick det inte så bra för mig. Trots att jag ändå tycker mig vara rätt bra på att slingra mig tog det inte lång tid innan jag var fast.
Jag kunde inte röra mig. Inte så säker på att jag ville röra mig, men ändå. Vi spelade inte längre, kontrollerna låg bortbrottade i något hörn. Jag satt fast med hans ansikte precis ovanför mitt. Hur länge vi var så vet jag inte, det kan vara nästan allt mellan tio sekunder och tio minuter (även om det senare inte är lika troligt). Till slut hände det i alla fall. Det jag redan visste skulle komma men ändå inte riktigt förväntade mig. Kyssen.
För att vara ärlig trodde jag faktiskt inte på det till en början. Det var inte precis något jag hade planerat när jag gick upp ur sängen på morgonen. Men det var sant ändå.
Jag blev en gång tillfrågad att beskriva min första kyss med ett enda ord. Det ordet blev 'Woh'.
Animal
Lång dag. Har inte ens varit vaken i tolv timmar än men det känns som närmare tjugo.
På schäslongen (fint ord) i mitt städade rum ser det mindre städat ut. Och golvet råkade också bli smittat. Det är det blivande innehållet i min packning som samlas och ordnas. Tio dagars packning, den borde vara större. Som vanligt känns det som om jag glömt något.
Ordinary people
Min morfar är här. Hemma hos mig. I Sverige. Han kommer inte från Sverige. Han kommer inte ens från Europa. Min morfar kommer från Argentina och kan varken svenska eller bra engelska. Det hindrar honom dock inte från att försöka kommunicera och prata på om allt och inget, även med min lillebror, som kan ungefär lika mycket spanska som morfar kan engelska (inte mycket).
Tre veckor ska han vara här. Det är ganska gott om tid. Han kommer hinna prata en hel del på den tiden, misstänker jag. Kanske lite mer om mannen som dog när han tänkte döda sin son (eller hur det nu var) eller om hur min bror kommer att skjuta många fåglar.
Själv kommer jag inte vara här hela den tiden, imorgon blir det packande och dagen efter - Stockholm! En sjukt efterlängtad resa. Visst känns det lite konstigt att åka iväg i fem dagar precis när morfar kommer, men å andra sidan, då kanske jag kan vänja mig lite mer stegvis i alla fall. Eller så blir det bara ännu mer kontrastfyllt, men det är också kul, jag gillar kontraster.
Och denna låten är bra.
If you got the money
Try my love again
Stockholm på torsdag. Pepppepppepppepppepp!
Livet är bra just nu. Sommar på hög nivå och musik där volymen är densamma.
Glad flicka ska nu städa rum. Yep, hon är duktig.
Fashion innit
Jag är ganska så väldigt trött. Har dygnat alternativt dygnar, beroende på hur man räknar. Första gången i sommar och kanske till och med iår. Men jag har ju sommarlov, och när passar det annars bättre med sådant?
På hemvägen lyckades jag faktiskt med lite shoppande (jag borde kanske se till att vara övertrött varje gång jag ska köpa kläder?) så vi kan väl nästan göra detta till något slags modeinlägg. En dagens outfit:
Yeah. Inte precis helt fel. Hade sett den på en annan människa tidigare och blivit totalförälskad, så gissa om jag blev glad när jag hittade den i en av de affärer jag letade present till min broder? Ignorerad prislapp - quite possibly so! Att den sedan är jättebekväm gör det inte sämre.
Förutom denna köpte jag en liten halvgenomsynlig skjorta (så jag slipper stjäla föräldrarnas) för 50 spänn och lite present till brodern som fyller fjoderton imorgon. För man höra ett grattis? Men tröjan på bilden får ändå dagens lilla hjärta, bror har ju inte födelsedag förrän om sex och en halv timme.
talk nerdy to me
Just like a pill
Jag totalmisslyckades med shoppingen idag. Ingen present till bror och inga kläder eller skor till mig. Förvånad? I didn't think so. Det enda jag lyckades med var att få ut mina recept. Pillerpillerpiller.
Men lite duktig känner jag mig ändå, och ett nytt plagg har jag. Förutom att se på serier satt jag nämligen igår kväll och klippte i en gammal t-shirt som inte riktigt passade någon. Nu gör den. Mig.
I skrivande stund (papper och penna) sitter jag förresten på en spårvagn förbi mitt första hem för att åka och hämta en jacka hos en kompis. Jackan glömdes där för över två veckor sedan. Jag är så snabb.
Resten av ditt liv
Idag kom det tre brev på posten till mig. Från två olika banker. Så nu har man fixat både e-legitimation och bankdosa. Känner flickan sig stor och vuxen nu? Svar ja.
Och bara för att jag tycker att bild- vs textytan på min blogg har blivit obalanserad:
Overkill? Neeeeeejdå!
Run the world (girls)
För drygt två veckor sedan fyllde jag år. En av de presenter jag fick var en seriebok av författaren och feministen Liv Strömquist - Prins Charles känsla. Den funkar som någon slags toalett-debattbok och lästes ut relativt snabbt.
Till skillnad från vad min käre väns hembibliotek verkar tro är denna definitivt ingen barnbok, utan snarare väldigt provocerande litteratur för vuxna (eller liknande). Fröken Strömquist känns som en extrem bitterfittefeminist och flera gånger får jag anstränga mig för att inte totalvägra och sluta läsa vad det faktiskt är hon försöker förmedla. När redan första kapitlet handlar om hur män på grund av samhället är okänsliga, egoistiska och bekräftelseberoende jävlar som bara utnyttjar de uppoffrande kvinnorna för emotionell närhet och trygghet är man inte långt ifrån att skrika (trots att jag kallar mig feminist).
Förutom detta hinner hon innan man ens kommit halvvägs igenom boken både säga att kärlek är total idioti och ett påhitt samt att exklusivitet och "kärleksrelation" endast är samhällets konstruktion. Jag kanske bara är en romantiker men jag tycker ändå att det finns flera viktiga skillnader mellan en vänskaps- och en kärleksrelation (även om man räknar bort sexet). När Liv beskriver detta låter det dock som att de är exakt samma sak, förutom ett inledande attraktion (som försvinner med tiden) och ett inlärt "ägande" av den andre, som man absolut borde sluta med och börja ligga runt.
Som ni kanske märker vid det här laget är boken, som sagt, otroligt provocerande och inte precis en bekväm läsning. Skalar man dock bort det mer extrema får man direkt tillgång till en genialt satirisk liten sak med många little known facts som man nog borde veta om, historiska tillbakablickar och förklaringar såväl som viktiga poänger varje feminist bör höra.
Andreas frågade mig efter att jag hade läst ut Prins Charles känsla om jag hade "blivit omvänd" och svaret är nej, det har jag inte. Jag har dock blivit mer bekräftad i min feminism, precis som antagligen många andra läsare. Ett problem med boken är tyvärr att den känns lite som debatten mellan Fi och SD i SVT för snart ett år sedan, ingen vann någon ny allierad men de som redan fanns på respektive sida blev ännu lite säkrare i sin sak.
Slutsatsen av denna textvägg då, vad blir det för någon? Ska man läsa boken eller inte? Personligen tycker jag ja, så länge du har lite vett i skallen och kan ta slutsatserna med en nypa salt är den definitivt läsvärd med mycket intressant information och insikter. Och med tanke på att detta blogginlägg har ungefär lika mycket text i sig som hela Prins Charles känsla, lär det inte ta så väldigt mycket tid ur era otroligt upptagna sommrar att läsa igenom den.
