With every heartbeat
Ur anteckningsboken
Jag sitter i en liten boll vid radion och vet inte vad jag ska göra. Darrar. Vill ha en kram. Det är min reaktion på vad jag precis hört.
Det är ju sjukt, hela grejen. Att någon kan ha så starka ogrundade åsikter från början är en sak i sig. Men att sedan göra något sådant här och dessutom nästan uteslutet mot ungdomar. Det är det fegaste jag kan dra min till minnes att jag hört talas om under min livstid. Det enda som kunde gjort det ännu fegare var om barnen hade varit ännu yngre.
Om inget annat så skulle jag ändå önska att detta ökar folk medvetande lite. Att kanske några unga pojkar och flickor som gått med i högerextrema grupper inser konsekvenserna av vad de gett sig in i och drar sig ur illa kvickt. Och kanske att människor börjar inse att terrordåd inte är något exklusivt islamistiskt. Och att långt ifrån alla har ett religiöst motiv.
Men sanningen att säga får det nog förbli önsketänkande, tyvärr har människor för svårt för att ändra sig.
Try too hard
Tidsinställt inlägg från arkivet
Alla ni jävla föräldrar som inte fattar hur man stöttar sina barn - var goda och skit på er.
Det var efter en god och trevlig middag som vi kom in på att jag sjunger och tydligen kan sjunga bra. Fantastiskt - sjung en sång! Jag sjunger och de säger att det är jättebra. Nu måste ju såklart alla de små barnen sjunga också! Kom igen nu! Är ni för fega? De vuxna vill höra!
Bara den minsta vågar. Hon sjunger flera små låtar, allihopa lika glatt som hon bör. Hela grejen med sång är att man ska sjunga för att man gillar det, för att man tycker det är kul. För att man blir glad. Precis så sjunger flickan. Men vad blir kommentarerna?
"Du måste se publiken i ögonen!"
"Sjung högre!"
"Sjung som hon!" (VAD FAN?)
Sedan kommer frågan:
"Vem tycker du sjunger bäst? Du eller Emilia?"
Den lilla flickan pekar på sig själv, med all rätt. (Jag håller med henne. Hon sjöng för att hon ville och för att bli glad av det, jag sjöng endast för att de bad mig.) Alla skrattar.
"Jag älskar dig, men Emilia sjunger bättre."
Skrattar. Inte en enda komplimang fick hon, bara veta att andra sjunger bättre och vad hon gjorde fel. Fan vad arg jag blir! För en gång var jag den där flickan.
Föräldrar, ni får fan i mig ta och lära er hur man stöttar sina barn! Ni behöver inte säga att barnet är fantastiskt och bäst i världen. Faktum är att ni nog gör bäst i att inte göra det, ge barnet en sann bild av verkligheten. Men stötta dem för i helvete! De sjunger fint, de sjunger med glädje, de är modiga som vågar stå framför folk och sjunga, oavsett om de vågar se sin publik i ögonen eller inte. Det är jävligt läskigt, även om man kan. Och inte kommer det bli mindre läskigt om man får höra att man gör fel och att andra är bättre.
Skärp er, föräldrar! Gör ert jobb och stötta era barn på riktigt!
Alla ni jävla föräldrar som inte fattar hur man stöttar sina barn - var goda och skit på er.
Det var efter en god och trevlig middag som vi kom in på att jag sjunger och tydligen kan sjunga bra. Fantastiskt - sjung en sång! Jag sjunger och de säger att det är jättebra. Nu måste ju såklart alla de små barnen sjunga också! Kom igen nu! Är ni för fega? De vuxna vill höra!
Bara den minsta vågar. Hon sjunger flera små låtar, allihopa lika glatt som hon bör. Hela grejen med sång är att man ska sjunga för att man gillar det, för att man tycker det är kul. För att man blir glad. Precis så sjunger flickan. Men vad blir kommentarerna?
"Du måste se publiken i ögonen!"
"Sjung högre!"
"Sjung som hon!" (VAD FAN?)
Sedan kommer frågan:
"Vem tycker du sjunger bäst? Du eller Emilia?"
Den lilla flickan pekar på sig själv, med all rätt. (Jag håller med henne. Hon sjöng för att hon ville och för att bli glad av det, jag sjöng endast för att de bad mig.) Alla skrattar.
"Jag älskar dig, men Emilia sjunger bättre."
Skrattar. Inte en enda komplimang fick hon, bara veta att andra sjunger bättre och vad hon gjorde fel. Fan vad arg jag blir! För en gång var jag den där flickan.
Föräldrar, ni får fan i mig ta och lära er hur man stöttar sina barn! Ni behöver inte säga att barnet är fantastiskt och bäst i världen. Faktum är att ni nog gör bäst i att inte göra det, ge barnet en sann bild av verkligheten. Men stötta dem för i helvete! De sjunger fint, de sjunger med glädje, de är modiga som vågar stå framför folk och sjunga, oavsett om de vågar se sin publik i ögonen eller inte. Det är jävligt läskigt, även om man kan. Och inte kommer det bli mindre läskigt om man får höra att man gör fel och att andra är bättre.
Skärp er, föräldrar! Gör ert jobb och stötta era barn på riktigt!
Run the world (girls)
För drygt två veckor sedan fyllde jag år. En av de presenter jag fick var en seriebok av författaren och feministen Liv Strömquist - Prins Charles känsla. Den funkar som någon slags toalett-debattbok och lästes ut relativt snabbt.
Till skillnad från vad min käre väns hembibliotek verkar tro är denna definitivt ingen barnbok, utan snarare väldigt provocerande litteratur för vuxna (eller liknande). Fröken Strömquist känns som en extrem bitterfittefeminist och flera gånger får jag anstränga mig för att inte totalvägra och sluta läsa vad det faktiskt är hon försöker förmedla. När redan första kapitlet handlar om hur män på grund av samhället är okänsliga, egoistiska och bekräftelseberoende jävlar som bara utnyttjar de uppoffrande kvinnorna för emotionell närhet och trygghet är man inte långt ifrån att skrika (trots att jag kallar mig feminist).
Förutom detta hinner hon innan man ens kommit halvvägs igenom boken både säga att kärlek är total idioti och ett påhitt samt att exklusivitet och "kärleksrelation" endast är samhällets konstruktion. Jag kanske bara är en romantiker men jag tycker ändå att det finns flera viktiga skillnader mellan en vänskaps- och en kärleksrelation (även om man räknar bort sexet). När Liv beskriver detta låter det dock som att de är exakt samma sak, förutom ett inledande attraktion (som försvinner med tiden) och ett inlärt "ägande" av den andre, som man absolut borde sluta med och börja ligga runt.
Som ni kanske märker vid det här laget är boken, som sagt, otroligt provocerande och inte precis en bekväm läsning. Skalar man dock bort det mer extrema får man direkt tillgång till en genialt satirisk liten sak med många little known facts som man nog borde veta om, historiska tillbakablickar och förklaringar såväl som viktiga poänger varje feminist bör höra.
Andreas frågade mig efter att jag hade läst ut Prins Charles känsla om jag hade "blivit omvänd" och svaret är nej, det har jag inte. Jag har dock blivit mer bekräftad i min feminism, precis som antagligen många andra läsare. Ett problem med boken är tyvärr att den känns lite som debatten mellan Fi och SD i SVT för snart ett år sedan, ingen vann någon ny allierad men de som redan fanns på respektive sida blev ännu lite säkrare i sin sak.
Slutsatsen av denna textvägg då, vad blir det för någon? Ska man läsa boken eller inte? Personligen tycker jag ja, så länge du har lite vett i skallen och kan ta slutsatserna med en nypa salt är den definitivt läsvärd med mycket intressant information och insikter. Och med tanke på att detta blogginlägg har ungefär lika mycket text i sig som hela Prins Charles känsla, lär det inte ta så väldigt mycket tid ur era otroligt upptagna sommrar att läsa igenom den.
Faith
Det var en gång en flicka som satt framför datorn utan riktigt något att göra. Den flickan var jag. Vad jag bestämde mig för blev att skriva ett av alla de inlägg som fanns kvar enligt blogglistan. Och enligt önskemål från Andreas, här kommer:
MIN TRO
Så, vad tror jag på? Är jag religiös? Mitt svar på den frågan skulle nog bli nej, jag är inte religiös. Ändå vägrar jag kalla mig ateist.
Jag är agnostiker. En agnostiker som till vardags inte tror på någon gud men som inte tycker sig veta tillräckligt för att vara säker, precis som många andra som kallar sig samma sak. Något som kanske skiljer mig från en hel del andra agnostiker är dock att jag har tänkt löjligt mycket på hur en gud skulle kunna vara och verka om den/det existerade. Vad jag kom fram till blev förenklat som följer:
Om det finns någon gud är det antagligen inget vi kan definiera som en han eller hon, en den eller det. Gud skulle kunna vara en kraft eller en varelse, medveten eller inte, som verkar på sätt som är så gott som omöjliga att bevisa. (Kanske i en annan dimension?) Gud skulle kunna vara slumpen och/eller det som kopplar ihop tankar och associationer i huvudet.
Om gud är medveten är denna/detta betydligt smartare än vi och har stenkoll på precis hur ett litet gruskorns bana påverkar allt annat. Det är i sådana fall möjligt att en sådan gud med mening skapade flertalet olika religioner, endast för att ha kul eller jävlas med oss, på samma sätt som vi kan jävlas med myror, dockor eller, för den delen, animerade figurer i datorn.
Just detta gör dock att jag inte tror att man vinner mycket på att be till en sådan gud, den/det gör ändå precis vad den/det känner för. Jag tror inte heller att det spelar någon roll ifall det finns någon gud eller inte, vi lever ändå alla just nu med samma grundförutsättningar. Vi vet inte mer än att vi har detta livet, så varför försöka anpassa oss efter annat?
Jag vet i alla fall att livet är jävligt kul, att slumpen och kontraster är bland det bästa jag vet och att jag tänker leva så bra som möjligt nu, oavsett vad som händer senare.
Fembot
Bara för att jag med jämna mellanrum får frågan hur jag tänker som feminist. Svaret är ungefär såhär:
För mig är det självklart att samhället inte ska skilja på människor baserat på kön. Precis som att det inte ska skilja på människor baserat på religion eller hudfärg. Samhället ska möjliggöra för individen att vara en individ i så hög grad som möjligt. Om någon sedan väljer att bli hemmafru eller arbetsnarkoman struntar jag fullkomligt i, så länge det inte är samhället som pushar till det. Jag har absolut inget emot om en pojke jag går på dejt med bjuder mig på fika eller bio, bara han inte känner sig tvungen till det.
Detta är hur jag är som feminist. Inte lesbisk eller manshatande, inga håriga armhålor och med smink i ansiktet. Välkommen till klubben.
Don't fucking tell me what to do
Okej, ärligt nu. Jag börjar bli rätt trött på att respektera folk som helt saknar respekt för andra. Jag vet inte hur det har gått till, men tydligen går det jättebra att som artonåring bete sig som om man är fem. Eller att bemöta en snäll ombedan att vara tystare med en attityd som om man hade bett dem att slänga ut sin dator, iPod och smartphone genom närmaste fönster. Eller varför inte bara ta någons splitternya saker helt utan att fråga?
Ändå fortsätter man gång på gång att låta dem hålla på, ber snällt och lånar ut när det väl frågas. Man vill ju vara trevlig. Frågan är bara hur länge det ska hålla på? När är det okej att sluta respektera de som saknar respekt? Att säga 'håll käften' istället för 'snälla'? Eller ska man kanske alltid fortsätta vara trevlig och hålla god min bara för att visa att man står över det hela, att man är en bättre människa?
Jag börjar tröttna. Känner för att dra fram den där fjortisbitchen och kraxa så det ryker om det! Inte låta folk låna mina saker, droppa sarkastiska kommentarer med jämna mellanrum och totalt ignorera ifall denna sortens människa råkar bli störd. Problemet är bara att det tar alldeles för mycket energi. Att vara kaxig och arg är utmattande, jag har provat. Så det blir väl att fortsätta vara en bättre människa som är trevlig även mot de som inte förtjänar det. Fast inte glömma att slänga in några 'håll käften' lite här och var, såklart.
(Och inte fan tänker jag tycka synd om dem då de får IG eller hamnar i mcDonaldskassan. Nej, då ler jag hellre lite extra för mig själv och min ljusa framtid.)
Sacrilegious
Kommer du ihåg då du var liten? Så liten att du tyckte att vuxna verkade så stora och smarta, att de visste och kunde allt och att de alltid gjorde rätt? Den tiden är förbi. Väldigt förbi. Nuförtiden sitter vi som gamlingar som klagar på dagens ungdom, bara tvärtom.
Dagens vuxna tycker det är en bra idé att ge ipads till var och en som går Barn och Fritid samtidigt som de struntar i att elever som går datorberoende program tvingas vara utan. Dagens vuxna röstar i val av ren vana, utan att ens tänka tanken att något kan ha förändrats. Dagens vuxna lyssnar inte på unga, eftersom de inte har lika mycket erfarenhet. Dagens vuxna vet inte vad feminism innebär, och skaffar en jämställdhetsminister som vägrar kalla sig för detta. Dagens vuxna är antagligen alldeles för lika vad vi kommer att bli.
Eller?
Svenne banan
Nattpromenad hemåt från Norsesund. Två andra människor gick av tåget samtidigt som jag och verkar också de vara på väg hem på samma väg. Den närmsta går ca tjugo meter framför mig och bakom mig är det trettio meter till människa nummer två. Vi är alla medvetna om varandra och att vi ska åt samma håll. Ändå verkar ingen tänka tanken att det kanske skulle vara trevligare att göra varandra sällskap under den halvtimmen man har hem. Istället ökas eller minskas det på stegen för att se till att behålla avståndet till varandra, samtal är ju så hemskt.
Till slut har de båda förvunnit ur synhåll och jag går ensam resten av vägen. Det blev visst inget sällskap inatt heller. Sverige är Sverige och både det och människorna som bor här trivs i sina nötskal.
Do it like a dude
Internationella kvinnodagen. Detta är feministernas dag. Massor av människor världen över som kämpar för kvinnors rätt i samhället kan idag klappa sig på axeln och vara lite stolta.
Men detta är också en farlig dag för jämställdhetskampen. All fokus ligger på oss kvinnor och feminister och det är vårat ansvar att visa en bra bild av våran rörelse. Vi kämpar inte för att trycka ner män eller hävda att vi är bäst, vi kämpar för jämställdhet. Låt internationella dagen bli en symbol för detta, inte skryt.
Är det en skrytdag vi vill ha bör männen få en likadan (med lika mycket uppmärksamhet).
Here (In your arms)
VAD ÄR KÄRLEK?
Folk sätter stämpeln "kärlek" på en känsla olika snabbt, för mig tar det lite längre tid. Kärlek är hormoner. Kärlek är en känsla.
Kärlek är att bli glad av blotta tanken på någons leende.
Kärlek är att ignorera omvärlden till förmån för en person.
Kärlek är när alla låtar på radion tycks handla om denne.
Kärlek är att spruta på lite parfym för någons skull.
Kärlek är att slösa massa tid på resande för bara en liten stund med människan.
Kärlek är att se det vackra under ytan i en person.
Kärlek är att tänka liiite för långt in i framtiden.
Kärlek är att övertolka.
Kärlek är rädsla att förlora någon.
Kärlek är att le extra stort när man ser att smset är från denne.
Kärlek är att bli besviken när det inte är det.
Kärlek är att känna sig nervös och trygg på samma gång.
Kärlek är att inte bli uttråkad av att göra inget, bara man är med denne.
Kärlek är att ta kritik mot den andre lite för personligt.
Kärlek är när hjärtat dunkar så hårt att det nästan gör ont då läpparna möts.
Kärlek är att vilja kunna stoppa ner någon i fickan och ta dem med sig överallt.
Att vara kär är inte att älska, men det kan vara fan så kraftfullt ändå.
My favorite things
(psst, vissa av bilderna innehåller extra små inspirationer om man klickar på dem)
Kommer ni ihåg hur jag sade att jag hade letat reda på en lista med ämnen att skriva om på min blogg? Precis! Jag tyckte det var på tiden för ett av de inläggen, så håll till godo mina kära små förföljare:
MIN INSPIRATION
Jag är ingen konstnär. Och ärligt talat måste jag erkänna att jag kan ha väldigt svårt att få inspiration för konstnärligare saker som att teckna, skriva fina texter eller musik. Det finns dock vissa saker som får mig inspirerad, om inte till konst så till att leva:
Till att börja med älskar jag kontraster. Av alla de slag. Ett snövitt vinterlandskap må vara vackert, men såvida det inte sticker upp någon illorange pulka någonstans är det ungefär lika inspirerande som havregrynsgröt. Saker och människor som sticker ut är rent allmänt väldigt inspirerande. Vare sig det är pga en udda stil, en stark åsikt, kontrastfärger, ett annorlunda skratt, någon lustig detalj eller vad som helst annat. Märks du i en folksamling så inspirerar du.
Det krävs dock inte alltid något udda för att inspirera mig. Något så enkelt som en vanlig detalj ur ett vanligt liv eller lite tid eller minnen med vänner och släkt kan funka precis lika bra. För att inte tala om resor. Detta är vad som inspirerar mig till att leva på riktigt. Inte bara paddla mig fram genom tiden och försöka hinna med att göra allt det jag vill eller försöka att själv bli någon av de där inspirerande människorna som sticker ut i en folksamling. Det inspirerar mig till att uppleva och känna känslor, vilket i sig ger ytterligare inspiration.
Fler saker som ger mig livslust och inspiration är t.ex. barn och barnsligheter, färger, musik, väder, ögon, drömmar, tristess samt vackra, djupa eller fyndiga citat. Några av dessa har jag samlat på väggen brevid min dator, bl.a:
"Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns."
"It's accurate, but not true."
"Only shooting stars break the mold."
"You're awefully small to be so hugely irritating."
"Att förstå är inte att ursäkta."
"Are you a parking ticket? Cuz you got fine written all over you!"
Collide
Idag är jag inte riktigt hemma i mitt egna huvud alltid. Jag har väl egentligen mycket att tänka på men inget vill låta sig läsas av i min hjärna. Allt blir för suddigt. Som när man sätter på sig någon annans glasögon. Det är nog lite så allt känns också, som att jag får se livet genom någon annans ögon. Jag har inte varit med om detta innan. Allt är nytt och ovant och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Blir tafatt. Men det är lugnt, jag kommer att lära mig, allt tar bara längre tid än vanligt. I sinom tid. Ha bara tålamod. Slappna av. Snart.
For a pessimist, I'm pretty optimistic
Jag är inte precis känd för att snacka skit, inte heller för att vara en sur och gnällig bitterfitta. På något sätt försöker jag alltid att förstå i alla fall lite varifrån de kommer, idioterna, även om jag inte håller med dem. Jag försöker hålla mig positiv och jag brukar inte snacka skit om folk bakom deras ryggar. Speciellt inte om mina vänner. Detta helt enkelt för att jag föredrar att prata med människan personligen om jag har problem med dem.
Men vet ni vad? Ibland är det okej att gnälla. Ibland är det okej att vara en sur bitterfitta som klagar på hur hela jävla världen är puckad. Ibland har alla fel förutom en själv. Då kan det hända att man behöver någon som, istället för att argumentera emot och säga att "Det är väl inte så farligt.." eller "De har säkert sina skäl." eller bara "Sluta snacka skit/gnälla!", håller med. Någon som tycker synd om den stackars bitterfittan som har hela världen emot sig. Någon som kan hjälpa till lite med gnället tills man har gnällt färdigt och det gått över.
För ibland är folk riktigt puckade idioter, och ibland behöver man gnälla.
I hate seagulls
Anteckningar från matten:
Idag gick det inte att fokusera. Alls. Kaoset i min hjärna är många gånger värre än vanligt. Jag vill inte tänka, jag kan inte tänka, men på något sätt gör jag det ändå. Virrvarr. Dåliga ursäkter. Ytligheter dyker upp i halvsekunder med jämna mellanrum innan de försvinner in i det andra igen, ofärdigt. Musik idag. Vi får se. Jag vill sjunga, men inte de sångerna. Inte nu. Jag kan inte hitta rätt sånger. Kaos och virrvarr. Mycket på en gång. Snart svämmar jag över.
(Dagen slutade bättre.)
Heart of glass
Idag är jag jävligt snygg. Jag är assnygg trots mina finnar, orakade ben och ringar under ögonen. Jag är fantastiskt snygg för att jag bestämmer det.
Man borde bestämma det varje dag. Så fort man vaknar på morgonen är man helt enkelt snygg, oavsett vad man har på sig eller hur man ser ut. Så är det, för det har man sagt. Tänk vad mycket mer självförtroende man skulle ha på dagarna om det var så lätt. Tänk vad mycket mer avslappnad man skulle bli. Tänk vad mycket gladare man skulle bli. Tänk vad mycket färre problem det skulle finnas i världen.
Då skulle kanske inte makthavare hade haft sådana komplex att de bestämde sig för att starta krig som en liten extra penisförlängare. Då skulle kanske inte mobbade skulle känna sig lika usla. Då skulle kanske människor våga satsa på sina drömmar på riktigt. Då skulle kanske folk inte känna sig lika krossade då saker gick fel. But then again, det låter ju bara ologiskt.
Njeh, världen skulle nog inte bli perfekt bara för att människor tyckte sig vara snygga, men den kanske åtminstone skulle vara lite gladare. Och det räcker för mig. Alltså bestämmer vi att vi är snygga. Det bestämmer jag.
High And Dry med Daniel Norberg från Idol är dagens repeat-låt. Yep, min kuisn känner honom, därför blir jag cool.
Don't Tell Me
Jag kan faktiskt se vad folk tycker är så vackert med vinterlandskapet. Faktiskt. Problemet är bara att jag inte alls får samma känslor för det. Jag vill ha kontraster, färger och energi, det jag ser i vintern är gråa nyanser och vackert lugn. Jag är inte mycket för lugn, det är inte Millmill. Vackert kan det vara, visst, men det gör inget intryck på mig.
(Detta gäller rätt generellt med Millmillen, energi vinner över lugn nästan anytime.)
Love Sex Magic
Spotify har en ny reklam. Det är tjejjouren som tycker att man ska gå in på deras hemsida och skaffa flirtlicens genom att göra ett litet test. Jag kan dock inte få den licensen på grund av ett enkelt skäl: Jag är inte av princip emot sex mot ersättning. Idioti.
Missförstå mig inte nu, jag är inte absolut för prostitution, men jag tycker inte heller att det är så säkert att det är rätt att det är olagligt. Detta av flera anledningar; varje människa ska själv få bestämma vad de vill göra med sin egen kropp; vi säljer tjänster av olika slag varje dag, prostitution innebär bara att det är nya kroppsdelar som inkluderas; blir prostitution lagligt innebär det att det blir lättare att få överblick och att skydda de inblandade etc.
Dessutom finns det något jag är emot av princip, nämligen att förbjuda sammanhang där övergrepp eller andra brott kan förekomma, istället för att försöka ta hand om de egentliga problemen. Vare sig detta gäller incest, homosexualitet, prostitution, föreningsverksamhet eller fester tycker jag att man ska tänka efter noga och att det ska behövas JÄVLIGT goda skäl för att förbjuda.
Du kanske aldrig skulle ens drömma om att göra något, men det betyder inte att det nödvändigtvis bör vara olagligt för det. Jag tycker inte om lakrits, men vet du vad? Det är okej för mig om du gör det.
Janie's got a gun
Jag tycker om Hanna Fridén. Det är inte många som kan skriva en wall of text som hon gör och få mig att nicka gillande hela vägen igenom. Vi behöver fler människor som henne i denna världen. Feminist - Javisst!
Gubben i lådan
Om ni inte redan gör det borde ni börja gå på offentliga toaletter. Åtminstone bara lite oftare. Åtminstone bara för att kolla på alla dessa fina små anteckningar och meddelanden folk skriver på väggarna. Ni vet de där djupa texterna som leder till eftertanke (se t.ex. "fuck you" på bilden nedan).
"Och i dina drömmar står du naken & kall, precis som du är"
psst, som vanligt ska det gå att förstora miniatyrerna genom att klicka på dem.
True Colors
Regn, mörker, blått och orange. Ikväll är inte Göteborg grått. Ikväll är staden extra vacker och inspirerande. Det förvånar mig inte det minsta att detta är Sveriges musikstad. En sådan här kväll kan man riktigt känna hela stadens känslor (eller om det är alla ens egna), den är full av upplevelser. Av möjligheter och framtidsdrömmar. Av minnen. Jag tycker om min stad.
Och grattis till Zorro! Din nya systerson har precis fått sig en fantastisk morbror!
