bubbelochblubb

Alla ni jävla föräldrar som inte fattar hur man stöttar sina barn, skit på er!

En liten historia:

Efter en god och trevlig middag har vi kommit in på att jag sjunger och tydligen kan sjunga bra. Fantastiskt. Sjung en sång! Jag sjunger. Jättebra! Nu ska alla de andra barnen sjunga, kom igen nu!  Ingen vågar förutom den yngsta, men hon sjunger flera små låtar, glatt, så som hon bör. Man ska sjunga för att man gillar det, för att man tycker att det är kul. För att man blir glad. Precis så sjunger flickan. Men vet ni vad kommentarerna blir?

"Du måste se publiken i ögonen!"

"Sjung högre!"

"Sjung som henne!" (VAFAN?)

Sedan kommer frågan: "Vem tycker du sjunger bäst? Du eller Emilia?"

Den lilla flickan pekar på sig själv, med all rätt. (Jag håller med henne. Hon sjöng för att hon ville och för att bli glad av det, jag sjöng endast för att de bad mig.) Alla skrattar.

"Jag älskar dig, men men Emilia sjunger bättre."

Skrattar. Ite en enda komplimang fick hon, bara veta att andra sjunger bättre och vad hon gjorde fel. Fan vad arg jag blir. För jag har varit där. Jag har varit den flickan.

Föräldrar, ni får fanimig ta och lära er hur man stöttar sina barn! Nej, ni behöver inte ljuga. Ni behöver inte säga att barnet är fantastiskast och bäst i världen. Faktum är att ni nog gör bäst i att inte göra det, ge barnet en sann bild av verkligheten. Men stötta dem för i helvete! De sjunger fint, de sjunger med glädje, de är modiga som vågar stå framför folk och sjunga, även om de inte vågar se sin publik i ögonen. Det är jävligt läskigt, även om man kan. Och inte kommer det bli mindre läskigt om man får höra att man gör fel och att andra är bättre.

Skärp er, föräldrar! Gör ert jobb och stötta era barn på riktigt!