bubbelochblubb

Tidsinställt inlägg från arkivet

Alla ni jävla föräldrar som inte fattar hur man stöttar sina barn - var goda och skit på er.

Det var efter en god och trevlig middag som vi kom in på att jag sjunger och tydligen kan sjunga bra. Fantastiskt - sjung en sång! Jag sjunger och de säger att det är jättebra. Nu måste ju såklart alla de små barnen sjunga också! Kom igen nu! Är ni för fega? De vuxna vill höra!

Bara den minsta vågar. Hon sjunger flera små låtar, allihopa lika glatt som hon bör. Hela grejen med sång är att man ska sjunga för att man gillar det, för att man tycker det är kul. För att man blir glad. Precis så sjunger flickan. Men vad blir kommentarerna?
"Du måste se publiken i ögonen!"
"Sjung högre!"
"Sjung som hon!" (VAD FAN?)

Sedan kommer frågan:
"Vem tycker du sjunger bäst? Du eller Emilia?"
Den lilla flickan pekar på sig själv, med all rätt. (Jag håller med henne. Hon sjöng för att hon ville och för att bli glad av det, jag sjöng endast för att de bad mig.) Alla skrattar.
"Jag älskar dig, men Emilia sjunger bättre."
Skrattar. Inte en enda komplimang fick hon, bara veta att andra sjunger bättre och vad hon gjorde fel. Fan vad arg jag blir! För en gång var jag den där flickan.

Föräldrar, ni får fan i mig ta och lära er hur man stöttar sina barn! Ni behöver inte säga att barnet är fantastiskt och bäst i världen. Faktum är att ni nog gör bäst i att inte göra det, ge barnet en sann bild av verkligheten. Men stötta dem för i helvete! De sjunger fint, de sjunger med glädje, de är modiga som vågar stå framför folk och sjunga, oavsett om de vågar se sin publik i ögonen eller inte. Det är jävligt läskigt, även om man kan. Och inte kommer det bli mindre läskigt om man får höra att man gör fel och att andra är bättre.

Skärp er, föräldrar! Gör ert jobb och stötta era barn på riktigt!