Just around the riverbend
Det skulle ha blivit fler bilder om inte faderns dator hade varit för sömnig, men här följer iallafall de utlovade flodisarna. Vassego Paulus!
Klicka på så får du större version. Alla gillar större.
Jag talar ut
Sällskap är beroendeframkallande. Jag är sällskapssjuk. Jag är också alldeles för svag, vilket märks på att jag idag har träningsvärk i magen efter bara ett litet antal sit-ups igår. Såpass träningsvärk att jag inte kan nysa ordentligt, trots att näsan kliar som en hel elefantsnabel fylld av myror.
Idag träffade jag trevligt folk iallafall. Igår också. De flesta av dessa människor har jag inte träffat på alldeles för länge! Inte ens de som faktiskt bor i rätt stad! Så nu är det deras fel att jag är sällskapssjuk, eller åtminstone är det de jag skyller på.
Jag har också insett lite saker idag. Det är bra att inse saker. Bland annat vet jag nu att jag borde utnyttja fler vänner lite mer, eftersom jag så sällan är hemma hos någon, och att jag är väldigt dålig på att ha hemligheter. Det blir inte ens några försök till det längre. Det där sista visste jag iofsig redan, men nu kanske jag också listat ut (eller hittat på) en anledning. Denna är, för de som är intresserade, att jag helt enkelt tycker om att förstå mig på saker och ting. Och det är mycket lättare att förstå saker om man faktiskt pratar med någon om dem. Precis såsom riktiga tjejer gör. Vanligt skvaller är jag dock inte bra på, det får räcka med mina egna icke-existerande hemligheter.
Change
Just thought you might like to know.
Timeless to me
En timme försvann.
A place in this world
Blogglistepunkt.
MIN FAVORITPLATS
Jag har egentligen inte en favoritplats, snarare väldigt många eller ingen alls. För mig är vad som händer på platsen viktigare än var den faktiskt är. Dessutom är jag en sådan där liten rastlös sak som gillar att fara runt och inte riktigt klarar av att vara kvar på en plats för länge, så på så sätt skulle ju det stället jag inte varit på ännu, det stället jag är påväg till, vara min favoritplats.
Om man ska vara lite mindre abstrakt kan vi tänka lite på vilka krav jag skulle ha på denna ultimata plats. Först och främst är det frihet jag söker. Med frihet associerar jag luft och med luft associerar jag sång. Alltså behöver jag en fri, luftig plats där jag kan sjunga. Av någon anledning så börjar jag alltid tänka på tak när jag funderar såhär, och jag gillar ju tak. Det finns till och med ett speciellt tak i närheten av det huset jag kallar hem som är lite extra fint. Sång- och dansvänligt är det också.
Ändå skulle jag inte kalla det för min favoritplats. Nej, jag vill nog inte ens ha någon. Det går lite emot min natur, jag har mina favoritplatser bland människor och inom mig istället (oj vad klyschigt det låter). Dränkt i musik, känslor, tankar och gärna i gott sällskap blir min favoritplats var som helst. Idag befann den sig en stund vid godisörnan i den lokala affären, där jag stod och smådansade med spotify i öronen.
Teenage dirtbag
Nu hade jag egentligen tänkt att jobba på en annan punkt på blogglistan, nämligen "en hemlighet". Det råkar bara vara så att jag inte kommer på någon intressant hemlighet, så jag fick använda en annan punkt till att hänga ut mig själv lite.
VAD JAG ALLTID HAR MED MIG
Detta är Millmills väska:
Och detta är vad hon har i den (plötsligt förstod jag varför min väska är så tung jämt):
Först och främst tar vi det som varje kvinna alltid måste bära med sig (har jag hört), men som också är bland de senaste tillskotten i den där stora, svarta påsen.
- Den konstiga, bruna, blommiga saken längst fram en en gammal fickspegel som tillhört min mormor.
- Bakom den gömmer sig den nykommna lilla necessären med diverse sminkgrejer i. Ganska behändig för en liten flicka som tenderar att snooza för länge.
- Och så SOS-krämen, som jag fick i födelsedagspresent efter att ha stulit vännernas lite för många gånger.
- Dessutom lyckas väskan alltid ha minst en metro-tidning nedgrävd i kaoset. Oftast med insändar-, korsord- och sudokuuppslaget som utsida, eftersom det är ungefär så långt jag hinner på tåget. (Notera då att jag alltid läser tidningen bakifrån och att detta är bland de allra sista sidorna med text.)
Nu fortsätter vi med saker som faktiskt ÄR oumbärliga.
- Underst i den lilla högen ligger min gamla, turkosa skrivbok, som innehåller diverse sångtexter och kladd tillsammans med nödanteckningar till skolan.
- Ovanpå den är min fina lilla kalender, vilken jag försöker fylla med trevliga saker samtidigt som jag skriver in allt med fina färger för att iallafall försöka få "grammatikprov i svenska" att se aningen mindre deprimerande ut.
- Sedan det som alla noterade först - Liftarens Guide till Galaxen. Millmills aktuella kärleksbok, som hon gärna skulle ha i väskan för alltid. (Men det är en biblioteksbok.)
- Lite för att kompensera för den enda nyckelns ensamhet, lite för att inte tappa bort den och lite för att jag helt enkelt är cool har jag hela fyra nyckelband på knippan. Om ni någon gång skulle hitta ett litet hemlöst nyckelband är jag mycket villig att ta hand om den och ge den en familj.
- Ipoden ovanpå är en gammal liten sak med hela min lagliga identitet inristad på baksidan. Tyvärr har jag varken särskilt mycket musik på den eller några hörlurar till i skrivande stund, men det löser sig!
- Den lilla gröna tjotablonxen i hörnet representerar mitt fina USB, vars höljde numer är trasigt och som har valt att springa iväg på semester över dagen.
- Om ni lyckas se den lilla grönblå saken underst i högen så råkar det vara var majoriteten av mina blogginlägg och endel av mina tankar hamnar innan vissa av dem smiter upp på internet. Observera dock att det INTE är en dagbok, det är helt enkelt en anteckningsbok (som är fin).
- Pennorpennorpennor! De som hamnade på bilden blev bara ett litet urval, eftersom de flesta i min väska faktiskt inte ens fungerar. Färgpennorna och de två glitterpennorna är de som används nästan uteslutande för min vackra kalender. Skrivet i glitterpenna är det något extra magnifikt som skall ske.
- Inte att förglömma är kortleken som alltid förglöms. Den finns alltid med, men används så gott som aldrig. Jag gillar den ändå.
- Min stackars lilla digitalkamera borde få något slags nobelpris, så mycket som jag misshandlar den. Men vet ni vad? Den är lila!
- Sist men inte minst - min plånbok. En riktig tjockis, oavsett mängden innehåll. And that's how I like it, då känner man ju sig rik oavsett!
Wooooo! Du tog dig till botten av inlägget! Bara för det kan du få en extra kram nästa gång vi ses!
Smile
Eftermiddagen (eller åtminstone delar av den) i bilder:
Twelve fingers
Flickan är duktig och söker sommarjobb. Men på grund av lat- och uppgivenhet bidde det i Alingås, alltså inte varken Göteborg eller Huvfudstaden, som hoppet låg i tidigare. Det får bli annan gång (när 18årsdagen faktiskt infallit före amälningsdeadline).
Skoltröttheten försvann med vintern och planerna flödar. Hela tre Stockholmsresor är inskissade innan Juli, precis som IRL, Skåneresa med flickor och löfteshållande (fingers crossed). Nuförtiden är det fikafikafika, sporadisk träning, pluggförsök och drama som det välstajlade jaget cirkulerar runt. Nytt och gammalt folk vaknar också till liv och vill vara med. Och jag är mer än villig att släppa in dem.
Psst numero uno: Idag kom en liten bekräftelse på att Millmill är på väg tillbaka från skoltröttheten.
Psst numero deux: Förresten börjar jag betvivla påståendet att människan är det mest intelligenta djuret på planeten Tellus.
As
Jag är förvirrad. Godnatt.
Ellie Goulding – The WriterIf I don't write this song, someone I love will die
Jag sitter på ett café. Inte vilket café som helst, utan ett nyhittat, extremt mysigt café med ett stort gäng underliga människor i. Underliga på det sättet jag gillar. De snackar kod, icketräning m.m. Jag vet inte varifrån de kommer, men jag vill veta. Jag får väl helt enkelt ta och våga fråga.
...
Jag var precis inne på toaletten. HEAVEN! Graffitti och klotter och vackra och fula skriverier över hela väggarna. KÄÄÄR!
...
De var trevliga människor, de där underliga. Varje november skriver de var sin bok på 50 000 ord, eller åtminstone försöker. Just de fyra jag bubblade lite med var IT-filurer. Som gillade fulkod och exel.
Hela skrivargruppen samlas tydligen nästan varje onsdag på samma café, så man kanske smyger sig på dem igen.
...
Idag var en bra dag i alla fall. Började med sovmorgon och peppusik, bara precis nuddade skolan för att sedan gå vidare via dötid och trevligt folk på café till myndighetsfirande av vän. Själva firandet innehöll tjejmiddag på restaurang, livemusik som frambringade väldig dansglädje samt en chokladsten- och moussetårta som krävde aggressivitet för att vinnas över.
Många skratt. Mycket leenden. Lång dag. Levande dag. Bra dag.
Red
En liten flicka drömmer drömmar om att sälja sin själ. Should she do it?
Svenne banan
Nattpromenad hemåt från Norsesund. Två andra människor gick av tåget samtidigt som jag och verkar också de vara på väg hem på samma väg. Den närmsta går ca tjugo meter framför mig och bakom mig är det trettio meter till människa nummer två. Vi är alla medvetna om varandra och att vi ska åt samma håll. Ändå verkar ingen tänka tanken att det kanske skulle vara trevligare att göra varandra sällskap under den halvtimmen man har hem. Istället ökas eller minskas det på stegen för att se till att behålla avståndet till varandra, samtal är ju så hemskt.
Till slut har de båda förvunnit ur synhåll och jag går ensam resten av vägen. Det blev visst inget sällskap inatt heller. Sverige är Sverige och både det och människorna som bor här trivs i sina nötskal.
You make it real
Leva livet i en film, vad sägs? Jag vad inte jag skulle säga, jag vet bara att det ofta känns som att det redan är mitt liv. Jodå, det skulle passa bra i ett manus. Kanske inte i Hollywood, men i Storbrittanien i alla fall. Dessutom är de ju bra på vardagliga filmer.
Den stora fördelen? Mitt liv är i alla fall inte händelselöst. (Och jag gillar soundtracket.)
Who's that girl?
Imorgon börjar dramakursen i skolan, jag har verkligen INGEN aning om hur det kommer att gå. Men vad jag har förstått så är det bra att när man står på scen på något sätt känna sig både självsäker och ömtålig(??) på samma gång. Så för att öva upp detta lite passar jag på att kryssa ännu en sak från min blogglista.
MINA KOMPLEX
Egentligen har jag insett att inget av detta spelar så stor roll och generellt sett är jag nöjd med mitt utseende. Men jag tänkte ge er en lista som jag gett en kompis tidigare. Börjar nerifrån och arbetar mig uppåt.
- Mina tår, och framför allt naglarna på tårna motsvarande lillfingrarna ser otroligt konstiga ut. Dessutom glömmer jag alltid att klippa tånaglarna.
- Ankfötter. Mina fötter är trekantsformade och bredare är gemene mans. Vilket gör att vissa skor, som peep-toes är svåra att hitta i fungerande modell.
- Vristerna är tjocka, vilket inte precis gör att benen ser snyggare eller längre ut.
- Vaderna är stora och kommer, med mina gener, antagligen bli större.
- Lår/rumpa. Latinogener är underbara gällande kurvor, men det finns absolut dagar då jag tycker de är för stora.
- Ben. Om det är någon som lyckats undgå det så är jag kort och det gäller definitivt också för mina ben.
- Bröst. Jag säger bara - lyllos den tjej som inte är osäker över sina bröst någon gång.
- Flickans fingrar är korta och ser helt enkelt väldigt barnsliga ut (om de inte har långa naglar, men eftersom mina är så svaga går de av hela tiden.)
- Tidigare tyckte jag inte om min långa nacke/hals, men nu har jag vant mig. (Tack Top Model.)
- Min haka gillar att sticka fram för mycket i profil, och ibland vill den leka rumpa.
- De kindkuddar jag får när jag ler för stort tycker inte jag är charmiga i alla fall.
- Näsa. Den sticker ju ut där mitt i ansiktet och vill aldrig ha rätt form eller storlek.
- Nej, jag har inte bra hy. Haft ordentligt med problem med acne sedan början av högstadiet och än är det inte slut.
- Unibrow. Says it all. Plockar jag inte så blir jag mcDonaldsreklam. Trevligt.
- Hög panna. Tar man bild på mig med upsatt hår är det inte svårt att råka få för sig att jag ser näst intill skallig ut. Det är nästan så att man skulle klarat sig med halva höjden.
Som sagt, detta är hur mina tankar kan gå en dålig dag, men de är det turligt nog ont om nu för tiden. Jag har helt enkelt bestämt mig för att sluta försöka se ut som en modell, det blir enklast så.
Do it like a dude
Internationella kvinnodagen. Detta är feministernas dag. Massor av människor världen över som kämpar för kvinnors rätt i samhället kan idag klappa sig på axeln och vara lite stolta.
Men detta är också en farlig dag för jämställdhetskampen. All fokus ligger på oss kvinnor och feminister och det är vårat ansvar att visa en bra bild av våran rörelse. Vi kämpar inte för att trycka ner män eller hävda att vi är bäst, vi kämpar för jämställdhet. Låt internationella dagen bli en symbol för detta, inte skryt.
Är det en skrytdag vi vill ha bör männen få en likadan (med lika mycket uppmärksamhet).
Doctor Jones
Tre timmars sömn ena natten, tolv timmar nästa. Lite obalans på helgen, kanske? Men bra var den. Avslutar allt med lite 90-tals nostalgi. Alla gillar Aqua.
Bohemian rhapsody
På väg hem med X2000
Tarantino och samtal till efter klockan fem på morgonen är inte helt fel. Speciellt inte efter en dag full av bowling och trevligt folk efter en mycket mysig tacokväll. Jag har sagt det förut: Jag gillar de här människorna. Jag gillar att slippa vardagen. Jag gillar konstigheter och frihetskänsla. Jag gillar fuldans och trängsel kring pizzeriabord och att springa runt mellan folk för att alla är så trevliga och man vill vara överallt på samma gång. Jag gillar ärliga kramar och dåliga skämt. Jag gillar kaos.
Jag kommer sakna allt detta. Och jag längtar INTE tillbaka till min vardag.
We're paying with love tonight
We just wanna make the world dance
Forget about the price tag
Nu har våren och ljuset börjat komma i alla fall. Och med den gladpopen som fastnar i huvudet.
Burning
Klockan är 16.24. Jag sitter på tåget hem och kollar ut genom fönstret. För inte så länge sedan var det svart ute vid den här tiden. Idag kan jag se hur våren börjar närma sig. Det må fortfarande vara grått och kallt, men idag är första dagen på våren. Åtminstone om man följer månadsregeln. Och det gör jag, den känns mest positiv.
Mars. Det är nu glädjen så sakteliga kommer börja sippra sig tillbaka. Folk fyller år. Fadern blir 53 och snart blir ännu en vän röst-, ekonomi- och akoholmyndig. Själv måste jag vänta tre månader till innan lagen tycker att mina åsikter ska räknas. (Fast å andra sidan, jag har alltid sett till så att folk räknar mina åsikter ändå.)
Jag skriver med glitterpenna. Jag tänker på ljuset och allt trevligt folk. Jag blir gladare.
