bubbelochblubb

Det var en gång en liten flicka som hette Emilia. Flickan bodde i en liten by utanför Kil i Värmland och hade nyss börjat i ettan. Detta var på den tiden då man frågade chans på varandra hela tiden, och man kunde lika gärna vara ihop med fem människor som med ingen.

I den lilla flickans klass gick det också en liten brunhårig pojke som flickan tyckte var väldigt söt. Han hade fräknar och spelande innebandy ute på rasterna. Den lilla flickan tänkte att hon nog gärna skulle vilja vara ihop med denna söta, brunhåriga pojke med fräknar, men hon vågade inte riktigt fråga chans. Istället frågade hon sin granne, som var ett år äldre, om hon kunde fråga chans på pojken åt den lilla flickan. Det kunde hon och pojken sade ja. (Han sade ja till alla som frågade chans, men det spelade ingen roll för den lilla flickan.)

Efter detta var de ihop i tre år, utan att någonsin riktigt prata med varandra. Men flickan tyckte att det var ganska mysigt ändå. En gång fick hon ju nästan till och med pussa honom. I alla fall en gång. Den gången lekte hon hemma hos Jolin. Jolin bodde ganska nära pojken och de bestämde sig för att bjuda över honom. När han väl kom skulle de hjälpas åt att hålla fast pojken så att flickan kunde pussa honom. Det gick inte så bra.

Den lilla flickan bodde i den lilla byn utanför Kil i Värmland i fyra år. På skolavslutningen i trean gjorde hon slut med pojken med det bruna håret och de fina fräknarna, eftersom hon visste att hon skulle flytta långt bort. Då var flickan lite ledsen över det men idag har hon träffat fler fina pojkar och pussats på riktigt. Idag är den lilla flickan inte längre kär i den lilla pojken. Idag är den lilla flickan lite större.