bubbelochblubb

Jag ÄLSKAR att sjunga! Absolut jätte-älskar. Det är anledningen till att jag har sa svart att bestämma mig för vad som ska hända med mig, vad jag vill göra sen. Efter skolan. Jag behöver min älskade, min första kärlek. Helst skulle jag vilja vara sangerska. Pa heltid. Har jag alltid velat (eller tja, "sjungande förfatatre" och "sjungande dagisfröken" kanmske inte är heltid, men ni fattar idén). Tyvärr är det otroligt svart att lyckas med. Ytterst fa far den äran. Och ni anar inte hur avundsjuk och sur jag blir pa de jag inte tycker förtjänar det. Pa de som inte gör det för musiken eller de som kan säga när de upptäckte musiken. "Jag började sjunga redan när jag var 13." Bullshit! Musiken är mitt allt och har alltid varit det. Jag har alltid sjungit. Därför blir jag sa sur pa dem, även om de kanske förtjänar sin plats, jag är avundsjuk och vill tycka att jag förtjänar platsen mer.

Ja, det skulle vara en dream come true att vara sangerska. Att ha folk som lyssnar pa ens musik, som tycker om den. Att fa folk att känna med musiken, att bidra till att göra nagons liv liite bättre pa grund av musiken. Jag vill inte bli känd som sa, men jag önskar att manga skulle njuta av min musik. Och visst skulle det vara en väldig bonus om man fick komma in i de kretsarna och träffa och prata med alla de man ser upp till. Det är en näst intill omöjlig dröm, jag vet, men det är vad jag vill och jag vägrar ge upp den.