bubbelochblubb

Alla ni jävla föräldrar som inte fattar hur man stöttar sina barn, skit på er!

En liten historia:

Efter en god och trevlig middag har vi kommit in på att jag sjunger och tydligen kan sjunga bra. Fantastiskt. Sjung en sång! Jag sjunger. Jättebra! Nu ska alla de andra barnen sjunga, kom igen nu!  Ingen vågar förutom den yngsta, men hon sjunger flera små låtar, glatt, så som hon bör. Man ska sjunga för att man gillar det, för att man tycker att det är kul. För att man blir glad. Precis så sjunger flickan. Men vet ni vad kommentarerna blir?

"Du måste se publiken i ögonen!"

"Sjung högre!"

"Sjung som henne!" (VAFAN?)

Sedan kommer frågan: "Vem tycker du sjunger bäst? Du eller Emilia?"

Den lilla flickan pekar på sig själv, med all rätt. (Jag håller med henne. Hon sjöng för att hon ville och för att bli glad av det, jag sjöng endast för att de bad mig.) Alla skrattar.

"Jag älskar dig, men men Emilia sjunger bättre."

Skrattar. Ite en enda komplimang fick hon, bara veta att andra sjunger bättre och vad hon gjorde fel. Fan vad arg jag blir. För jag har varit där. Jag har varit den flickan.

Föräldrar, ni får fanimig ta och lära er hur man stöttar sina barn! Nej, ni behöver inte ljuga. Ni behöver inte säga att barnet är fantastiskast och bäst i världen. Faktum är att ni nog gör bäst i att inte göra det, ge barnet en sann bild av verkligheten. Men stötta dem för i helvete! De sjunger fint, de sjunger med glädje, de är modiga som vågar stå framför folk och sjunga, även om de inte vågar se sin publik i ögonen. Det är jävligt läskigt, även om man kan. Och inte kommer det bli mindre läskigt om man får höra att man gör fel och att andra är bättre.

Skärp er, föräldrar! Gör ert jobb och stötta era barn på riktigt!

Igår började bra men slutade sämre. Jag vet inte riktigt varför, men mitt humör sjönk som bara den senare på kvällen. (Kanske var det för att jag inte gjort allt jag borde, kanske för att jag var trött, kanske för att jag tyckte mig oförtjänt av saker och ting, kanske av någon helt annan anledning.)

Jag vet att ni tycker om mig och jag tycker om er också, jag tycker till och med om mig själv. Men jag måste ändå säga att så awesome är jag inte, inte alltid.  Jag är inte heller säker på om jag är värd att idoliseras. Se hela mig, det är ni smarta nog för. Visst, jag är snäll och positiv, men jag kan också vara puckad och nästan bitchig, bete mig som att jag är bättre än andra. Och ja, jag är lojal och omtänksam, men inte hela tiden. Ibland kan jag bli egoistisk och till och med utnyttjande.  Jag är kreativ men slarvig. Människokännande men naiv. Och så vidare. Jag har helt enkelt en hel del dåliga sidor också, glöm inte bort dem. För om ni gör det är risken större att jag gör detsamma, och då blir de sidorna bara värre.

Jag tar mig friheten att citera Sandrastyvkusin:

Hur 55% av de röstande i Sveriges befolkning kunde rösta på alternativ vars politik förstör välfärden för de som är i störst behov av den förstår jag inte. Nej, det var ingen glad Emilia Bergil som vaknade upp och gick till skolan i morse. Tack så in i helvete för att jag har så underbara vänner som jag har. På något sätt lyckas ni alltid få mig på bättre humör, och det utan att knappt göra något. I owe you guys BIG TIME!

Varför får man inte sticka ut? Eller om man är en utstickare, varför får man inte passa in? Borde inte varje människa få vara fri att göra vad den tycker är kul, så länge det inte skadar andra? Varför är människor så rädda för att andra inte ska passa in? Att man är rädd för att själv bli utstött är en sak, men jag ser ingen anledning till att klaga på andra. Vare sig man vill ha hög hatt på sig varje dag, spela gamla barnspel, lyssna på vad som i andras ögon är dålig musik eller skutta runt på stan och sjunga högt.

Själv är det ofta just de saker som andra ser snett på som gör mitt liv lite extra kul, som jag njuter lite extra av. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att sluta med dessa saker bara för att någon annan tycker att det skulle vara bättre om jag passade in, oavsett vem det var. Men det är ju ändå bara jag, inte alla andra. Jag förstår om andra värderar andras accepterande högre än några konstiga hobbies. Ändå ställer jag frågan, och den är inte retorisk, jag vet faktiskt inte svaret själv: