bubbelochblubb

Hur djupt man än tror sig ha begravt något kommer det likt förbannat fram igen. Och gör precis lika ont som innan. På de få sekunder det tar innan man stressat försöker täcka över hålet igen hinner tårarna skrika att de vill svämma över och magen krympa ihop till en liten ynklig klump som sitter där inne och gnäller och plågas.

De kommer alltid finnas kvar, de där hålen. Och de kommer göra precis lika jävla ont varenda gång de grävs fram. Förhoppningsvis kan jag lägga mer jord över ju längre bort det är. Ju mer jag gör för att komma över det. Jag vet vad nästa steg är, men jag vågar inte än. Jag vet exakt vad jag måste göra, men det är så jävla läskigt, det är bland de läskigaste saker jag någonsin behövt göra. Och Sara har rätt. Och jag måste göra det snart, innan det är för sent, men hur i helvete ska jag våga? Men jag ska. Jag ska. Jag SKA. Så det så.

punkt.